Förutom hjälpen med det språkliga har de varit till ovärderligt stöd som brobyggare mellan en ofta misstänksam lokalbefolkning och de uniformerade främlingarna. När fundamentalistiska talibaner nu hotar de tolkar som arbetade för svensk trupp i Afghanistan måste det vara självklart att ge dem skydd och fristad i Sverige.
Diskussionen som kommit upp kring diverse tekniska problem med att öppna möjligheten för tolkarna och deras närmaste familj att lämna Afghanistan för en resa till Sverige är mest pinsam. Frågan borde varit löst sedan länge. USA, Storbritannien, Kanada, Tyskland och Danmark har klarat av det.
Lika klart som det enligt svensk grundlag inte är möjligt för vare sig försvars-, migrations- eller utrikesminister att diktera fram ett för tolkarna positivt beslut lika klart är det att Försvarsmakt och Migrationsverk i samverkan har möjlighet att lotsa frågan till en lösning. Att ingen av myndigheterna reagerat tidigare och självmant tagit initiativ till en lösning visar på allvarliga brister i deras förståelse för vilken skada underlåtenheten att rädda tolkarna från talibanerna skulle vara för Sveriges rykte i världen.
Att hela den från USA ledda internationella satsningen i Afghanistan varit ett gigantiskt misslyckande och att Sverige i likhet med USA och andra ISAF-aktörer lämnat området med svansen mellan benen minskar knappast det moraliska ansvaret. Sammanlagt rör det sig för svensk del enligt Magda Gadd på Expressen inte om mer än cirka 20 afghanska tolkar med familjer som samtliga i dag hotas till livet beskyllda för att vara förrädare och utländska kollaboratörer av de snabbt framryckande talibanerna.
För Sverige har äventyret i Afghanistan hittills kostat över elva miljarder och livet för fem svenska soldater och två afghanska lokalanställda. Utan de lokala tolkarna insatser hade priset blivit ännu högre och siffran på svenska förluster sannolikt betydligt större. Tolkarna i Afghanistan tog ofta med risk för eget liv del i truppens insatser. Och all erfarenhet från utlandsmissioner visar hur tolkarnas kontakter, bra lokalkännedom och förmåga att uppfatta hot och stämningar ofta varit avgörande för soldaternas säkerhet och möjlighet att fullfölja sina uppdrag. För svenska missioner har tolkar och lokalanställda utgjort en ovärderlig del.
Den utvärdering om de svenska insatserna i Afghanistan som presenterades 2017 av utredaren Tone Tingsgår vittnar om grova misstag och misslyckanden. Där konstateras bland annat att det aldrig gjordes någon grundlig analys innan beslutet att skicka i väg truppen togs 2002. Det samarbete som skulle byggas upp kring bistånd och demokratiutveckling mellan SIDA och militären skar sig i takt med att den svenska truppen blev allt mer indragen i rent militära operationer och i att försvara sig själv mot fientliga afghanska krigsherrar. Åt afghanerna gav den svenska närvaron inga bestående förbättringar i vare sig säkerhet eller levnadsvillkor.
I dag är det samlade internationella misslyckandet i Afghanistan ett faktum. Talibanerna tar åter steg för steg över landet. Men det får inte innebära att Sverige lägger ytterligare ett misslyckande till sin afghanistanlista genom att överge de tolkar som bistod den svenska truppen. Utrikesminister Ann Linde har markerat att frågan om tolkarna ska lösas. Men lösningen hastar om vi inte ska tvingas stå med skammen att vi låtit människor som arbetat för svenska soldaters säkerhet få falla offer för våldet från talibanerna.