Northvolt meddelade nyligen att totalt 1 600 anställda får lämna företaget, varav 1 000 personer i Skellefteå. Det här är ett besked som får stora konsekvenser för Västerbotten och även Norrbotten samt ställer viktiga frågor på sin spets. För när den gröna omställningens batterier börjar laddas ur och saker inte går som de ska, vem tar då ansvar för de samhällen och individer som blir kvar i mörkret?
Om företag kan locka hit tusentals människor, både från Sverige och utomlands, med stora löften om trygghet, jobb och en stabil framtid, bara för att sedan överge dem när den ekonomiska verkligheten inte går ihop – vad händer då med förtroendet för näringslivet?
Ett jobb – det handlar om människors liv, deras förtroende för systemet och om lokala samhällens överlevnad.
Flera människor har lämnat allt bakom sig, sina tidigare arbeten och sina hem. De har satsat på en vision om en grön framtid, flyttat långa avstånd och investerat i idén att deras arbete skulle göra skillnad. Men nu, för 1 000 personer i Skellefteå, har dessa löften visat sig vara tomma.
Vi riskerar nu att hamna i en situation där människor tvekar att ta del av nya gröna initiativ, vilket i sin tur försvagar hela omställningen mot en hållbar framtid. Men vem kan egentligen klandra den som, i skuggan av förlorat arbete, börjar ifrågasätta löften om en ljusare framtid och undra var ansvar och rättvisa egentligen hör hemma?
Frågan som hänger i luften, likt en urladdad battericell: Vem tar ansvar för samhället när kraften i den gröna omställningen börjar sina? Är det rimligt med en arbetsmarknadspolitik där stora arbetsgivare med kort varsel kan fatta beslut som får långsiktiga konsekvenser för individer och samhällen?
Nu står vi inför en situation där tusentals människor i Skellefteå behöver hjälp att hitta nya arbeten. Det måste säkerställas att alla möjliga lösningar används för att dessa människor inte lämnas utan stöd. Jag frågar mig vem som egentligen kommer ta ansvaret – eller om det bara skjuts över till någon annan.
Den gröna omställningen är avgörande för regionens framtid, men den kan inte ske på bekostnad av människors trygghet och långsiktig stabilitet. Hur ska företag som Northvolt kunna bygga förtroende och fortsätta rekrytera om krossade drömmar blir deras arv och varumärke? Det här är en förtroendekris som kan få långtgående konsekvenser – inte bara för företaget, utan även för hela regionens förmåga att locka till sig ny arbetskraft.
Särskilt oroväckande är frågan om de många utländska arbetare från tredje land som kommit till Skellefteå för att arbeta på Northvolt. Med 105 nationaliteter representerade på fabriken är det rimligt att undra hur många av dessa anställda som nu påverkas av Sveriges nya regler om försörjningskrav. Vad händer med de som inte kan hitta nya jobb med krav på en lön som överstiger 28 480 kr? Kommer de att tvingas lämna landet, förlora sina nya hem och framtidsdrömmar?
Vi behöver en snabba och effektiva arbetsmarknadsåtgärder nu tillsammans med ett näringsliv som tar ansvar för den oreda de har skapat. För regionen behöver arbetskraften – det är det ingen fråga om.
För från krossade drömmar kan nytt hopp gro, om vi handlar innan tiden rinner ut.