Sverigedemokraternas inflytande över rikspolitiken blir allt tydligare och dessutom genomförs det så kallade paradigmskiftet i form av lagändringar utifrån mycket bristfälliga konsekvensutredningar. Ett tydligt exempel på detta är lag och förordning när det gäller förändrat försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare. Förändringar som får allvarliga konsekvenser inom bland annat äldreomsorgen har man inte tagit hänsyn till och inte utrett i tillräcklig omfattning.
I vår kommun märks det tydligast i det som håller på att hända i Haradsområdet där kanske upp till elva medarbetare kommer att stå utan arbetstillstånd inom en snar framtid. Personer som funnit sig tillrätta i vårt samhälle och har ett meningsfullt arbete och försörjning.
Förutom konsekvenserna för de enskilda personerna kommer detta även att få konsekvenser för verksamheterna eftersom tillgången till kvalificerad arbetskraft är mycket begränsad inom detta område.
Stängda avdelningar, stora mängder övertid för kvarvarande personal och en stor oro bland de äldre som beviljats insatser av olika slag kan komma att bli resultatet av ikraftträdandet av de nya reglerna.
I Tidöpartiernas konsekvensbeskrivning står det att "nivån bedöms endast få en mycket liten påverkan på statliga myndigheter, kommuner och regioner".
Partierna anger vidare att syftet med förändringen är att "minska den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen eftersom det i många fall handlar om arbete som i stället skulle kunna utföras av personer som redan bor i Sverige".
Verkligheten för oss i Norrbotten, Boden är ju något annat, nämligen allmän brist på arbetskraft inom en rad olika samhällsområden, inte minst inom kommunal vård och omsorg.
En berättigad fråga till lokala företrädare för Tidöparterna i det här sammanhanget är hur de anser att vi lokalt ska lösa frågan. Vem ska utföra dessa så viktiga arbetsuppgifter?
Kommunens sociala verksamhet är bakbunden på flera olika sätt. Med de nya reglerna blir rekrytering av personal betydligt svårare och risken för försämrad välfärd inom vård och omsorg är uppenbar.
Tidöpartiernas löften om ökade generella statsbidrag till kommunsektorn fyller inte på långa vägar behovet. Statsbidraget ökar visserligen för Bodens del med cirka 19 miljoner kronor från 2024 men borde varit betydligt högre för att i någon mån täcka behovet.
Dessutom har nuvarande kommunledning i sin strategiska plan lagt ett sparkrav på verksamheten på fyra procent – motsvarande cirka 30 miljoner kronor fram till 2026 – som extra "lök på laxen".
I den strategiska planen framgår det att andelen äldre medborgare kommer att öka avsevärt de närmaste åren, i gruppen 80 år och äldre beräknas antalet öka med närmare 800 personer fram till år 2030.
Hur ska den här ekvationen gå ihop?
I grunden är det dessutom helt oacceptabelt att lönenivån för vårdpersonal är så låg som den är. Om dessa arbeten värderats på ett annat sätt genom bra löner och bra arbetsförhållanden skulle situationen vara annorlunda och rekrytering av arbetskraft förmodligen mycket enklare.
För Bodens del är det för närvarande mycket fokus på den industriella utvecklingen och den samhällsomvandling vi står inför. Det är absolut viktiga områden att arbeta vidare med men vi får inte tappa bort omsorgen om våra äldre och personer med olika funktionsvariationer trots att regeringen med stort inflytande av Sverigedemokraterna sätter käppar i hjulet för att säkerställa goda levnadsvillkor för dessa grupper.