Debatt: Kamphundsförbud är inte lösningen

I sin ledare den 2 oktober argumenterar Veronica Palm kring hundar som attackerar människor. Vi är eniga i att samhället måste bli bättre på att hantera hundrelaterade bitincidenter. Varje hundattack är en tragedi och oacceptabel. Vi håller också med om att myndighetshanteringen av hundar som biter inte fungerar. Därför är vi glada för Statskontorets rapport som föreslår relevanta ändringar kring detta. Däremot anser vi att politiska lösningar ska föreslås utifrån vetenskap, inte rädsla och åtgärder utan vetenskaplig grund. Palm lägger fram rasförbud som en lösning, problemet är bara att det inte fungerar.

Beslut som rör djurs beteende bör fattas efter att ha inhämtat kunskap från forskare och andra sakkunniga inom djurskydd, etologi och genetik. Dessa hade kunnat bekräfta att genetik påverkar beteende, den kunskapen är viktig för ett ansvarsfullt hundägande. Men de hade också kunnat berätta att även om det finns rasskillnader, så är det välkänt att skillnaderna mellan individer inom ras är mycket stora och att beteende skapas av gener och miljö i samspel. 

I länder med rasförbud så tenderar listorna över de förbjudna raserna att bli längre efter hand, detta då dåligt hundägande sprider sig till andra raser. Det rapporteras i vissa fall en ökning av hundrelaterade olyckor sedan förbudet infördes och att det inte har önskad effekt . I andra studier konstateras att det saknas vetenskaplig grund för redan införda rasförbud. Flera länder har av liknande anledningar dragit tillbaka rasförbud.

Hur ska vi då komma till rätta med problemet? Förutom Statskontorets förslag så krävs förebyggande åtgärder för att förhindra det första bettet, snarare än att bara ta hand om hundar som redan bitit. Åtgärderna måste riktas mot uppfödare av hundar samt de som ansvarar för deras omvårdnad. Oavsett ras.

I Sverige finns lagstiftning kring hur hundar ska hållas och vilka egenskaper de ska ha för att få användas i avel, men kontrollerna brister. Endast de uppfödare som har en så stor verksamhet att de behöver tillstånd är kända av myndigheterna och kan kontrolleras. Uppfödare med en mindre verksamhet och som föder upp valpar som inte registreras i någon avelsorganisation, finns i dag inte i något register alls. Vi behöver se till att fler hundägare och framför allt uppfödare kontrolleras, idag sker precis tvärtom. Samtidigt som antalet anmälningar om bristande djurskydd ökar, så minskar antalet fysiska kontroller. Denna utveckling måste stoppas genom ett nytt regelverk och mer resurser till länsstyrelsen. 

Vi har tidigare presenterat följande lösningar som vi uppmanar politiker att utreda:
- Inför anmälningsplikt för polis och socialtjänst i de fall hundar hittas i en kriminell miljö. Länsstyrelsen bör utreda även hundens situation.
- Alla uppfödare, oavsett hur många kullar som föds upp, ska ha tillstånd och vara registrerade hos myndigheterna. 
- Utred möjligheten till att införa regelbundna djurskyddskontroller för hunduppfödare.
- Alla valpar bör registreras i det nationella hundregistret redan hos uppfödaren på ett sätt som gör att både uppfödaren och föräldradjuren kan spåras när så behövs. 
- Vid allvarliga incidenter med hund, där problematik med mentalitet eller hälsa kan vara kopplat till hur de har fötts upp, bör även uppfödaren kontrolleras. Bakom många hundattacker finns allvarliga djurskyddsbrister och ett ogenomtänkt avelsarbete. Genom kontroll av uppfödaren till hunden kan oseriös avel stoppas och olämpliga individer tas ur avel.