I mars har Sveriges regering lovat att lämna besked om brittiskägda Beowulf mining kommer att få tillstånd öppna en gruva i Gállok. Ansökan gäller ett område i Jokkmokks kommun, nära världsarvet Laponia, på marker som berör Sirges och Jåhkågasska samebyar.
Inom Jokkmokks kommun verkar idag 145 stycken renskötselföretag inom fem samebyar vars utkomst är direkt beroende av tillgången på betesmark. Om gruvan blir verklighet kommer två av fem samebyar påverkas direkt med förlorade betesmarker. Övriga samebyar skulle indirekt påverkas negativt då den totala tillgången på betesmark minskar vilket i sin tur kan leda till att fler företag måste lägga ned.
Regeringen bör neka gruvetablering för att säkerställa renens marker och flyttleder, samt bibehålla förutsättningar för kommande generationers möjligheter att bedriva renskötsel i Jokkmokks kommun samt i syfte att värna sitt urfolks rättigheter till deras traditionella marker.
En gruva i Jokkmokk vore ödesdigert för flera familjers förutsättningar att kunna i fortsätta att bedriva sin företagsverksamhet inom renskötseln. Det är ett intrång på Sveriges urfolk samerna och även på lokalbefolkningen. Jokkmokks kommuns invånare har tidigare utsatts för stora exploateringar som vid byggandet av vattenkraftsdammar och anläggningar i Stora och Lilla Lule älv.
Är anläggandet av gruvor i Sverige mer ansvarsfullt i jämförelse med andra länder? Vi har visserligen en strängare miljölagstiftning, men är det så enkelt? På vilket sätt tar regeringen sitt ansvar gentemot sitt urfolk och på vilka sätt följer de urfolksrätt om de väljer att trots vetskapen om den negativa påverkan för rennäringen ändå väljer att placera en järnmalmsgruva mitt i ett strategiskt viktigt område för renskötseln?
Gruvan förväntas generera 300 arbetstillfällen under 10-15 år till dess att platsen är förbrukad och lämnas åt sitt öde. Om detta ställs i relation till de antalet arbetstillfällen som utgörs av renskötseln och även besöksnäringen över tid så är det tydligt att dessa är mer bärkraftiga i ett långsiktigt perspektiv. Renskötare födda på 1970-talet har bedrivit renskötsel som huvudsyssla i 20 års tid och kommer fortsätta göra det. I dag är de yngsta aktiva renskötarna födda i slutet på 1990-talet/början på och 2000-talet. Innan dess har renskötseln bedrivits i generationer tillbaka på samma marker.
Slutligen målas vår bygd ständigt upp som bidragsberoende och i behov av stöd utifrån. Kommunens vattenkraftverk har under nästan ett sekel producerat elström till det statliga bolaget Vattenfall och trots att vattenkraften genererar pengar konstant i relation till att de negativa konsekvenserna av dämningarna kvarstår gynnas inte kommunen i någon större utsträckning idag. Den samiska kulturen, rennäringen, närheten till fjällvärlden och inga större industrier förutom vattenkraften gör Jokkmokk till en attraktiv plats för besökare från hela världen; besökare som skapar förutsättningar att på hållbart sätt bedriva turistverksamhet i anslutning till rennäring. Gruvan hotar såväl rennäringen som turistnäringens fortsatta existens.
Klimatförändringar, storskaligt skogsbruk, gruvor och andra markintrång utövar en hård press på de som arbetar inom rennäringen. Sverige har erkänt urfolket samerna och dess rättigheter, samt förespråkar mänskliga rättigheter. Lägg därtill att rennäringen är ett riksintresse. Om regeringen ska ta sitt ansvar gentemot sitt urfolk så bör de skydda markerna så att kommande generationer ska kunna fortsätta verka inom rennäringen och därmed upprätthålla sitt kulturella arv och sätt att nyttja marken för renens behov. Lägg därtill att barnen, både de som lever idag och de barn som ännu inte fötts men som direkt påverkas av en gruva i Gállok. Dessa barn har rätt till sin framtid och sin kultur. De har ännu inte erbjudits delaktighet och inflytande innan beslut.