För drygt en månad fick föräldrar via mail ett brev från rektorerna på Tuna särskola och gymnasiesärskolan att skolskjuts till och från särskolefritids upphör efter skolavslutningen. De ska också själva ansöka om skolskjuts i fortsättningen inför varje nytt läsår, det har
tidigare skett automatiskt via skolan. Den avlastning som skolan har tillhandahållit till föräldrarna har nu kommunen tagit bort så att det kan ske en kostnadsbesparing. I mailet stod det även att Luleå kommun genom att erbjuda särskoleeleverna skjuts till och från fritids
bröt mot likställdhetsprincipen som säger att alla kommunmedborgare ska behandlas lika.
Men är detta att behandla alla lika?
Barn i särskolan har precis som namnet säger särskilda behov. Vi talar om barn som inte klarar sig själv i hemmet. De är inte likställda med andra elever som kan gå, cykla eller ta bussen till skolan. Fritids är också oerhört viktigt för dem socialt och för deras mående
överhuvudtaget. Och för deras föräldrar är fritids inte en frivillighet utan en nödvändighet för att kunna få livspusslet att gå ihop. Föräldrar till barn i särskolan har inte kunnat välja en skola i närområdet då Luleå kommun bedriver all särskoleverksamhet på Tunaskolan och
gymnasiesärskolan ligger i Gymnasiebyn. Där faller både närhetsprincipen och likställigheten.
Att ha barn med funktionsvariationer innebär alltid merkostnader och nu kommer ytterligare en stor merkostnad för dem. Föräldrarna blev hänvisade till att söka färdtjänst och/eller hämta själv. För föräldrarna blir det en stor merkostnad vare sig man har färdtjänst eller
hämtar och lämnar själv. Flera andra kommuner runt om i landet erbjuder skjuts till och från fritids för särskolans elever, utan att hamna i problem med likställighetsprincipen.
Många som har barn i särskola är ensamstående kvinnor. De har inte marginaler att gå ner i arbetstid eller säga upp sig från sitt arbete. De kämpar varje dag för att livpussel och ekonomi ska gå runt. Luleå kommun har med detta bidragit till att skapa ytterligare en stor
kvinnofälla då det oftast är kvinnan som måste gå ner i tid eller sluta arbeta i en familj. Det innebär också en stor stress och risken för sjukskrivning är stor, något som vi också vet drabbar kvinnor i större utsträckning.
Många föräldrar pratar nu om att lämna kommunen. De kommer att söka sig till de kommuner som förstår att människor med funktionsvariationer har rätt att leva ett självständigt liv och att deras anhöriga har rätt till avlastning, precis som beskrivs i lagen om
LSS.
Vi hoppas att Luleå kommun vill vara kända för att alla är lika värda, vill leva upp till att sätta barnens bästa först, och till de feministiska ideal som de styrande partierna säger sig stå för.
Eller är Luleå kommun bara till för dem som inte lever som ensamstående eller har barn med särskilda behov?