Debatt: Vi måste hjälpa barnen som ingen ser

Barnombudsmannen släppte nyligen sin årsrapport där det framgår att allt fler barn uppger att de har psykiska besvär och fler barn söker kontakt med vården för psykisk ohälsa. Behandling med psykofarmaka ökar kraftigt och att resursstarka föräldrar är oftast avgörande för att barnen ska få hjälp. Det är minst sagt oroväckande och får mig att tänka på min egen uppväxt. 

I mitt barndomshem förekom missbruk, psykisk ohälsa, våld och otrygghet. Jag lämnades ensam med ett enormt ansvar redan som 6-åring när min lillasyster föddes. Föräldrar som inte är resursstarka nog att ta hand om sig själva, hur ska dom klara av att ta hand om barn? Och vad händer med dom barnen? 

I skolan, på fritiden, hos kompisar var det ingen vuxen som frågade mig hur jag hade det. I sjukvården var det ingen som frågade trots att jag ibland gick ensam på läkarbesök eller låg inlagd på sjukhuset som 16-åring utan föräldrar. Ambulans och polis larmades till oss på helgerna på grund av våld och min mammas ångestattacker eller självmordsförsök, gjordes ingen orosanmälan? Eller när skolsköterskan skickade mig till jourmottagningen med hjärnskakning och brutet finger som jag hade gått med någon dag utan att mina föräldrar sökt vård. Alla stunder jag satt hos rektorn för dåligt beteende i skolan? Inte ens när jag hade blivit misshandlad och hade synliga blåmärken i ansiktet var det någon som frågade hur jag egentligen hade det. 

Som 16-åring gick jag till själv till socialförvaltningen, det var första gången jag träffade någon från soc. Jag var ensam och bad om hjälp men blev hänvisad till mina föräldrar då jag var under 18 år. Mina föräldrar som förstörde mitt liv och var dom sista jag kunde lita på! Det var mina föräldrar som dumpade mig och tvingade mig till att leva självständigt som 16-åring. Men det visste såklart inte handläggaren på socialen, men hen frågade heller aldrig. 

Enligt maskrosbarns organisation finns 500 000 barn i Sverige som lever med en förälder med psykisk sjukdom, missbruk eller som utsätter dem för våld. Det här är barn som ofta mår väldigt dåligt psykiskt och finns förmodligen inte på en kölista till vården för att dom saknar resursstarka föräldrar. Därför är det viktigt att vi alla hjälps åt! Ibland räcker det med det lilla men man kan också bli kontaktfamilj eller familjehem. Det behövs! 

Genom att vara goda förebilder och våga fråga kan vi förändra barns framtid. Ställ frågor, var nyfiken och visa att du bryr dig! Det kan betyda allt för ett barn. Vi kan också göra orosanmälningar enkelt och anonymt via kommunens hemsida som privatpersoner. Bättre att göra en för mycket än inget alls! 

Jag hade inga resursstarka föräldrar och ingen vuxen frågade hur jag hade det. Vi ska inte upprepa samma misstag igen, därför är jag öppen med min historia och hoppas att det kan hjälpa andra barn och unga till en ljus framtid, precis som min blev!