Samtiden bjuder på en enorm förändringstakt, vi jagar den, vi försöker leda den, jag trivs som fisken i vattnet och andas in i jakt på nya upplevelser. Men denna gång är det annorlunda. Kriget som Ryssland har utlöst i Ukraina förändrade världen blixtsnabbt – inget kommer att kännas detsamma igen. Världen blickar mot ny järnridå, ynklig rörelsefrihet och historiska ärr mellan två stora brodernationer. Att vänta är en ny världsordning och ny säkerhetsarkitektur i Europa men framför allt en enorm osäkerhet kring världsledare med dold agenda.
Att världen hamnar där igen efter bara drygt ett generationsskifte är oroväckande. Tar vi för lättvindigt på friheten? Finns det viktigare saker än att försöka försvara demokratiska värderingar? Fokuserar vi för mycket på tillväxt och hinner agera endast på de uppenbara men blundar för de mindre tydliga och de mer långsiktiga konsekvenserna?
Imperier har tagit form och fallit, nya återuppstått. Imperialismen handlar lika mycket om militär makt och ekonomiskt inflytande som kulturarv men handlar också om repressiv politik där människornas fria tänkande begränsas. Mångfalden försvinner och somliga välkomnas inte längre att bidra utifrån sitt bästa. Nevapromenaden i Sankt-Petersburg eller operaföreställning i Moskva – rysk imperialism har förvaltat väl det unika och storslagna kulturarvet. Samtidigt som vi fascineras av denna storhet domnar minnena och känslan av vilka uppoffringar mänskligheten har gjort för att skapa dessa värden.
I ett försök att utvidga inflytandet av det redan enorma landet och återskapa ett imperium genom att totalt bedöva sin befolkning spiller den helt oförutsägbara diktatorn nu blod av folk som han trodde han visste någonting om. Putins missräkningar i det pågående kriget i Ukraina visar att önsketänkande sällan stämmer överens med verkligheten. Ukrainska folket uppvisar en enorm känsla av gemenskap, överflöd av empati och oslagbar vilja att förbli fria.
Att den demokratiska världen nu sluter sig samman runt Ukraina och på så många sätt försöker stoppa pågående krig känns lika självklart som överraskande för de flesta. Varför tillåts detta krig överhuvudtaget? Under tre decennier av Rysslands post-sovjetiska historia har vi haft klart för oss att:
*Det politiska systemet i Ryssland riggas år efter år för ett ensamt styre av Vladimir Putin.
*Kränkningar av mänskliga rättigheter och pressfrihet är utbredda.
*Ideologiskt oliktänkande utrotas där flertal oppositionsledare och journalister fallit offer för regimen.
*Krigsmaskinen utvecklats löpande och prövats i flertal sammanhang understödda både av det sovjetiska militära arvet och av den saftiga årliga militära budgeten på hela 4,3 procent av BNP.
*Att i stort sett var tredje liter bränsle som tankas i EU bidrar till att ryska regimen har möjlighet att fortsätta sin ohotade existens och att finansiera ovanstående.
Trots den för oss i väst under många år allt klarare bilden att demokratiska värderingar i Ryssland smulas söder har vi ändå försökt närma oss ett land med en tydlig imperialistisk ideologi. Starka band har skapats för att bland annat kunna värma europeiska hus och tanka bilar. Hur har världen prioriterat här när de uppenbara konsekvenserna serverades för oss i form av de senaste annekteringarna och krigsbrotten?
Medan världen har en pågående klimatkris att utkämpa hamnar nu ett land i en humanitär katastrof med många offer och ofattbar ekonomisk förödelse. Ett annat kastas flera decennier tillbaka i sin utveckling. En hel generation lämnas med enorma ärr, ovisshet och rädsla för framtiden – jag pratar både om de i Ukraina men också om de i Ryssland som blev totalt manipulerade under hela sitt liv.
Detta krig är slut först när Putins regim går ner i graven. Bekymmersamt är dock att med slut på Rysslands aggression blir inte världen säker – andra diktaturer fortsätter att stödjas av demokratiskt valda regeringar i väst, av globala företag, av dig och mig. Det måste upphöra!
Men framtiden är så mycket mer än ensidiga åsikter från enskilda makthavare som jagar symbolvärden och får utlopp för sitt storhetsvansinne genom förtryck. Jag uppskattar att Folkhälsomyndigheten (FHM) i Sverige inte jagar symbolsiffror utan ödmjukt avslutar sina sedvanliga pressträffar, totalt 198 styck sedan pandemistart!