I mitten av 1950-talet stod norrbottnisk livsmedelsproduktion på sin absoluta topp. Här fanns 10 000 lantbrukare som odlade nästan 90 000 hektar åker. Nu är verkligheten en annan. Det finns bara ett hundratal bönder kvar och odlingsmark motsvarande mer än 25 000 fotbollsplaner har försvunnit.
I Sverige har vi vant oss vid att prata om tallriksmodellen. Ur ett hälsoperspektiv ska den helst fyllas till 40 procent av grönsaker, 40 procent av kolhydrater och 20 procent av proteinrika matvaror. Om vi i stället tittar på vår mat ur ett självförsörjningsperspektiv blir bilden en annan. I Norrbotten har vi fantastisk tillgång till solljus, bra och balanserad tillgång till vatten och fortfarande god tillgång till åkermark – trots detta produceras bara en femtedel av det vi äter i Norrbotten, medan två femtedelar tillverkas i övriga landet och resten kommer till Sverige med tåg, flygplan och fartyg från resten av världen.
Vi norrbottningar importerar åtta av tio matkassar! Vi är beroende av världen utanför för att inte svälta. Nyttjar vi tallrikens form för att symbolisera klockan och tiden för att beskriva vår lokala produktion hade din norrbottniska måltid tagit slut efter cirka 13 minuter medan vi på nationell nivå hade haft mat i 27 minuter. Resten av timmen behöver importeras. Och import betyder beroende. Ett beroende som under lång tid känts väldigt tryggt och stabilt för oss svenskar.
Under många år har det inte varit ett bekymmer för oss. Det har alltid funnits mat, i överflöd dessutom, och behovet av lokal livsmedelsproduktion har kanske inte framträtt särskilt tydligt. Men med pandemin i färskt minne, mitt under pågående rysk invasion av Ukraina och otvetydiga klimatförändringar, framträder vårt beroende av omvärlden i ett annat ljus.
Givetvis är det ett problem. Men det finns lösningar.
Första steget är att faktiskt definiera de svårigheter som existerar. Precis som det finns skillnader i självförsörjningen mellan länen finns det skillnader mellan kommuner. Hushållningssällskapets nya verktyg ”Försörjningsbalans kommun” kan till exempel bena ut begreppen och visa vad och hur din kommun kan göra för att öka sin självförsörjningsgrad. När vi vet det måste vi alla hjälpa till, för att faktiskt stötta de lantbruksföretag som finns kvar – och de som vill ge sig in i branschen.
Vi på Hushållningssällskapet vill vara med och vända den här trenden. Hur bidrar din kommun med att gynna de matproducenter som fortfarande finns kvar? Hur värdesätter din kommun den åkermark som finns kvar? Hur väljer din arbetsplats när ni fyller på fruktkorgen i fikarummet eller bjuder till företagsträff? Som konsumenter är vi norrbottningar trogna kunder till våra lokala livsmedelsproducenter – nu är det resten av leden, som många gånger nyttjar skattemedel, som behöver stå upp för både våra höga krav på god arbetsmiljö, god djuromsorg, låg antibiotikaanvändning och för en god beredskap för vårt näringsintag i Norrbotten och resten av Sverige.
Hushållningssällskapet vill se ett Norrbotten som blomstrar och vi står till tjänst med all vår tillgängliga kunskap och erfarenhet – men vi behöver er hjälp. Norrbottningarna är trogna konsumenter av lokalproducerad mat, men vi kan bli ännu bättre på att sprida det lokalproducerade evangeliet. Kanske behöver just din kommun uppmärksammas på att värdesätta den tillgängliga åkermarken och gynna sina matproducenter, kanske skulle ditt företag kunna tänka annorlunda när fruktkorgen fylls på eller julfesten planeras?
Det är inte bara privatkonsumenternas ansvar att handla lokalproducerat. Skattefinansierade och privata organisationer och företag måste också ta sitt ansvar och stå upp för god arbetsmiljö, bra djuromsorg, låg antibiotikaanvändning och hög beredskap.
På Hushållningssällskapet vet vi hur lång tid det tar innan vi börjar svälta. Men vi vet också hur vi slipper gå hungriga.