Vi välkomnar engagemanget i frågan kring planerade gruvor. Metaller och mineral är helt nödvändiga i vår vardag. Tillgången till råmaterial sätter de facto takten i den reella klimatomställningen. Målet om att bli en fossilfri välfärdsnation ställer sig de flesta i debatten bakom ändå vill få ta ansvar för den förda politiken. Vi tror på gemensamma lösningar – samexistens – för fler intressen att verka inom samma område. Men detta förutsätter dialog och samtal mellan berörda parter. Att säga nej till gruvor i Sverige är att säga ja till högre utsläpp någon annanstans. Det kan inte vara att ta ansvar.
När vi bryter beroendet av fossila källor blir vi i stället beroende av metall- och mineralråvaror. Vindkraftverk, solpaneler, batterier, elbilar – kräver alla tillgång till metaller och mineral. Studier visar att den enskilt viktigaste drivkraften till ökad efterfrågan för flertalet metaller till 2050 kommer att vara just klimatomställningen. Därmed kommer ambitionsnivån i klimatomställningen kraftigt påverka efterfrågan av dessa metaller – ju snabbare minskning av klimatutsläppen desto högre ökning av behovet av metaller och mineral. Det gäller inte bara så kallade omställningsmetaller utan även i högsta grad även koppar och järn.
Gruvverksamhet och metallframställning har en påverkan på sin omgivning, det är också därför den svenska gruv- och mineralnäringen satsar på att ställa om. I dag har Sverige en av världens mest klimatsmarta gruv- och mineralnäringar. I en helt ny studie från Material Economics har klimatnyttan av svensk gruvnäring beräknats. De har kommit fram till att svensk produktion redan idag är 70% mindre utsläppsintensiv än motsvarande internationell framställning. Produktion i Sverige gör att de internationella utsläppen redan i dag är 6 miljoner ton CO2 lägre per år än de annars skulle vara.
Denna effekt kan öka till runt 40 miljoner ton CO2 per år om svenska aktörer genomför sina planer att utöka gruvverksamheten, minska de egna utsläppen ytterligare, och ta steget till ytterligare vidareförädling med hjälp av koldioxidfri energi. Dessutom är svenska teknikföretag världsledande leverantörer av gruvutrustning och kan driva på för en snabbare elektrifiering och effektivisering globalt. Försiktigt räknat minskar denna export utsläppen med 10-14 miljoner ton koldioxid till 2035.
De som nu tar ställning i debatten mot nya gruvor i Sverige, där frågan kring en etablering av en järnmalmsgruva i Kallak blir en aktuell symbol, kommer inte kunna försörja oss med metaller. Samtidigt tar de på sig ett stort ansvar när man i praktiken menar att gruvor hellre borde startas i andra länder. För behovet finns där likväl. Säger vi nej till gruvor i Sverige säger vi i praktiken ja till ökade globala utsläpp, samtidigt som vi får begränsade möjligheter att påverka hur och under vilka mänskliga eller miljömässiga förhållanden gruvbrytningen sker i andra länder.
Stora delar av de områden som är intressanta för att utveckla gruvnäringen i Sverige – där geologin finns för att hitta viktiga metaller och mineral – ligger i eller nära områden som är skyddade eller klassade som riksintressen av olika slag. Branschen är väl medveten om att gruvverksamhet väcker känslor och påverkar sin omgivning. Branschens ingång är att det går att samexistera med andra intressen – som rennäring och med höga naturvärden. Vi vet av erfarenhet att samexistens fungerar i praktiken, gruvor och kalkbrott (175 kvadratkilometer) och renskötsel (247 280 kvadratkilometer) hittar lösningar tillsammans om viljan finns.
Med ett ökat metallbehov blir det än mer viktigt att de metaller som vi producerar för klimatomställningen produceras på ett klimatsmart sätt – produkter som Sveriges gruv-, mineral- och metallproducenter kan bidra med. Det som finns under våra fötter lade en gång grunden till vårt stabila välfärdssamhälle. Idag är gruvorna i Sverige med och bygger det gröna, ansvarsfulla, samhället.