Sverige står inför en av de mest betydelsefulla och omfattande industriella omställningarna i modern tid där en sund kritisk syn på genomförandet självklart behövs. Men de ifrågasättande röster som nu lyfts i debatten av exempelvis Henrik Jönsson eller andra på yttersta högerkanten, saknar bitvis förankring i verkligheten och bottnar delvis i ren norrlandsskepticism.
Det är inte första gången investeringarna i norra Sverige möts av skepticism från högerdebattörer och tankesmedjor, inte sällan baserade i södra Sverige. Med rubriker som ”Stäng bidragskranen till de gröna industriprojekten i norr” eller ”Hybrit-projektet riskerar att bli en enorm förlustaffär för Sverige”. Kritikerna målar upp omställningen som ett gigantiskt högriskprojekt. Tyvärr verkar den röda tråden i kritiken handla om energi, en form av jante-logik, att investeringar i elområde 3(SE3) och SE4 det vill säga allt söder om Gävle, riskeras, om investeringarna i norra Sverige realiseras.
Det blir dock ganska snabbt tydligt att flertalet av de kritiska rösterna inte har någon djupare insikt i vad som händer i Norr- och Västerbotten. Det är viktigt att påpeka att det finns stora nyansskillnader i det ibland slarvigt använda uttrycket - den gröna omställningen.
Megasatsningar som Northvolt och H2GS nuvarande Stegra är ”nya” etableringar för att möta en stark efterfrågan på gröna produkter. Northvolt fyller ett tomrum på den europeiska marknaden, då Europa inte har någon inhemsk produktion av batterier.
LKAB och SSAB:s megasatsningar är i huvudsak inte tillväxt utan en nödvändig omställning av befintlig verksamhet för att möta marknadens behov. LKAB är ett välfungerande statligt bolag med en stark balansräkning, goda resultatnivåer och är inte alls på samma sätt beroende av kapitaltillskott som exempelvis Northvolt och Stegra. SSAB har redan fattat ett affärsmässigt beslut att ställa om produktionen från fossila masugnar till elektriska ljusbågsugnar.
Det går på goda grunder att argumentera för att LKAB:s omställningsplan, som presenterades 2020 har stor betydelse för både för klimat- och miljömålen samt Sveriges industriella utveckling. Inte minst med REEmap projektet inkluderat som syftar till att återvinna sällsynta jordartsmetaller från LKAB:s befintliga avfallsströmmar. Detta har inte bara klimatfördelar utan också geopolitiska, då Europa i dagsläget är starkt beroende av Kina för dessa metaller.
Kritikerna visar också på en total brist på omvärldsbevakning då flertalet industriländer kraftigt ökar offentligt stöd till grön omställning. Tydligast är USA:s Inflation Reduction Act (IRA), som innebär stöd till fossilfri energi, grön industri och klimatomställning på cirka 400 miljarder dollar, motsvarande två tredjedelar av Sveriges BNP. Tyskland satsar 200 miljarder euro i sin Klimat- och omställningsfond, med bland annat riktade satsningar på fossilfri elproduktion, vätgasindustri och grönt stål. Även Frankrike genomför omfattande satsningar på klimatomställning av den tunga industrin, ny fossilfri elproduktion och utbyggd grön infrastruktur.
Frågan kritikerna borde ställa sig är: Vad händer om svensk industri inte ställer om?