När jag läser tidningen den 21/7 möts man av ett par sidor som höjer pulsen i mitt politiska hjärta. Först nästan en helsida om en politisk strid om vem som ska styra landets vård, en huvudman (staten) eller 21 huvudmän (regionerna). Regionpolitiker fäktas med underliga argument från vänster till höger.
Först vill jag vända mig till vänstersidan som fortfarande tror att mer pengar till regionerna löser alla problem, det är mycket billigare att slopa den politiska processen och banta bort den politiskt tillsatta tjänstemannakåren. Pengar verkar det inte råda brist på, när man misslyckats att vara en attraktiv arbetsgivare så verkar det finnas hur mycket pengar som helst för att betala stafettpersonal. Det liknar en båtresa där det är hål i båten och den röda sidan öser för fullt utan att laga hålet som blir större och större.
För det andra vänder jag mig till den sittande majoriteten som säkert vet om att bland annat Norge inte har en massa politiskt styrda regioner. Där kan man till och med ha ett litet BB i Lofoten med cirka 100 födslar, samtidigt som mammor föder barn i bilar på väg från Kiruna. Vi i KD föredrar en mer decentraliserad vård likt Norge som har ett statligt ansvar hellre än en massa politiker som lägger ner verksamheter i det 21-delade Sverige.
Sedan kommer jag till insändarsidan och tycker synd om Nils GW. Jag vill trösta dig Nils att det finns ett tredje alternativ, Kristdemokraterna. Vi vet att Regionen har redan tusentals anställda konsulter med specialkunskap om hur man ska ha en attraktiv arbetsplats i vården, jag tänker på alla läkare, sköterskor och övrig personal som bedriver en fantastisk vård för folket som inte lider av att sitta olagligt länge i köer.
Vi kommer efter valet att sätta igång med att ta reda på vad de anställda har för förslag till förändringar. Man bäddar inte obekvämt om man själv ska använda bädden.
När staten i framtiden blir den enda huvudmannen för Sveriges vård kommer lokala arbetslag själva få mycket mer inflytande över sin dagliga verksamhet, utan inblandning av politiker och andra som bevisligen inte lyckats som Nils skriver.