De senaste 25 åren har det förekommit massiva nedskärningar på folkbildningen. Kommunernas anslag har minskat med 66 procent, Regionernas med 33 procent och det statliga stödet har varit oförändrat sedan 2006.
Över en miljon människor deltar årligen i folkbildningsverksamhet, men ingen verkar bry sig om förutsättningarna för att denna verksamhet ska göras möjlig. Historiskt har stödet för folkbildningen varit starkt. Få förnekar betydelsen folkbildningen haft för demokratins framväxt och Sveriges utveckling till en modern välfärdsstat. Vår verksamhet bidrar med värden som är avgörande för att det demokratiska samhället ska kunna fungera. Den är bred, tillgänglig, fri och frivillig. Den utgår från att individen själv är delaktig i att forma innehållet och bidra till sitt eget lärande och utveckling.
Den största styrkan i dagens folkbildningsverksamhet är kanske att vi finns där människor är. När många och mycket annat försvinner finns vi kvar. Hos oss utbildar sig människor till folkbildare mot nazism eller lär sitt ett nytt språk. Här bryter vi ofrivillig ensamhet och sluter den digitala klyftan studiecirklar för seniorer där vi lär ut allt från hur de använder sociala medier till hur bank-ID och 1177.se fungerar.
Ideellt engagerade får lära sig om föreningsdemokrati och styrelsearbete. Fackligt förtroendevalda får kunskap om MBL och andra rättighetsfrågor. Barn och ungdomar kan utöva ett fritidsintresse eller få läxhjälp. Vår verksamhet ger människor möjlighet att bejaka sin kreativa sida, lära sig nya färdigheter och utvecklas som individ. Tillsammans med andra.
Det är ingen underdrift att säga att vi får hela Sverige att leva. På platser där samhällsservice och verksamhet försvunnit är vi garanten för en levande kultur, gemenskap och delaktighet i samhällsutvecklingen. Utan aktörer som oss skulle många samhällen, på landsbygden, i förorterna, i städerna, stå helt ensamma. Så när folkbildningens existensberättigande diskuteras så måste vi ställa frågan: Vad händer med kulturlivet, lokala föreningar, marginaliserade gruppers delaktighet i samhället om studieförbunden, vars verksamhet är avgörande för dessa målgrupper, försvinner?
Folkbildningen har ett viktigt samhällsuppdrag. Att främja demokratin och föreningslivet. Att öka delaktigheten och människors påverkan på sina egna livsvillkor. Att höja bildnings- och utbildningsnivån. Att stärka kulturen och tillgängliggöra den för fler. Men vårt uppdrag blir en omöjlig ekvation när de ekonomiska förutsättningarna ständigt undergrävs och studieförbunden ofta drar det kortaste strået när besparingar drivs igenom. Det tog decennier att ta Sverige från ett fattigt land med låg bildnings- och utbildningsnivå till ett modernt välståndsland. Men vi riskerar att rasera stora delar av det som byggts upp om nedmonteringen av folkbildningen inte får ett slut. Det är ett reellt hot mot det demokratiska samhället vi värnat. Och det är något att bry sig om.