Debatt: IES prioriterar börsen före barnen

Visst kan man, som IES skriver i sitt svar på min krönika, debattera utan att anklaga motparten för att vara odemokratisk. 

Men man kan också driva en skola utan att använda skattemedel till lobbyism och aktieutdelningar. 

Skolan upprepar att deras invändning mot offentlighetsprincipen handlar om att den kan utnyttjas av illasinnade aktörer “på ett sätt som knappast varit syfte med lagstiftningen.”

Men jag tvivlar på att det är deras verkliga bevekelsegrund. Dessutom kastar man sten i glashus. 

För jag tror knappast att syftet med Skollagen var att skolpengen skulle användas för att betala hundratals miljoner i utdelningar till aktieägare, räntebetalningar, och överföringar till andra bolag i koncernen som har noll med skolverksamhet att göra. Men det är just vad IES har gjort. 

Dessutom har vi mycket goda skäl att se över de demokratiska och säkerhetsmässiga riskerna med utländskt ägande, och kräva att offentlighetsprincipen tillämpas även på friskolorna. 

För trots IES lovord till öppenheten är de allt annat än transparenta. Ägarstrukturen är nämligen så invecklad att vi inte har någon koll på vilka som egentligen äger koncernen. Därmed kan Skolinspektionen heller inte göra någon ordentlig huvudmanna- och ledningsprövning, vilket krävs för att få bedriva skola sedan 2019. 

Låt oss säga att en saudisk oljeshejk eller en rysk oligark skulle få ett kontrollerande inflytande i någon av de fonder som äger IES. Kan vi då vara säkra på att de inte skulle försöka påverka innehållet i skolan? 

Svaret är nej. Vi vet till exempel att friskolorna till stor del anställer utländsk personal utan svensk lärarlegitimation. Vi vet också att lärarna själva är ansvariga för val av läromedel, och att det inte görs någon ordentlig kvalitetskontroll av läromedel i den svenska skolan. Som exempel har rysk propaganda förekommit i läroböcker på en skola i Kiruna. 

Så påståendet att de motsätter sig offentlighetsprincipen för att värna elevernas integritet är inget annat än en dimridå.

Vill man förstå vad friskolemarknaden verkligen handlar om, räcker det att minnas fastighetsmiljardären Roger Akelius försök att köpa skolkoncernen Academedia i fjol. Han förklarade att han avsåg slopa aktieutdelningen och istället investera i skolböcker och fler lärare. 

En rimlig plan, tänker nog de flesta. Men det tyckte inte börsen. När nyheten spreds störtdök nämligen aktiekursen, och affären avbröts.

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på var skolbolagens verkliga prioriteringar ligger. 

Spoiler: Det är inte värnandet av elevernas integritet. 

Vi kan istället hitta det i slutet av IES svar. De skriver där apropå tillämpning av offentlighetsprincipen i friskolor att: “företagsinformation riskerar att försämra konkurrensen.” För att parafrasera James Carville: “det är vinsterna, dumbom!.” 

Skolkoncernerna vill hemskt gärna att sådant som elevsammansättning, antal behöriga lärare, och lärartäthet ska klassas som “affärshemligheter,” vilket det blev efter ett tjänstemannabeslut av SCB hösten 2019. 

Beslutet motiverades just med att det skulle vara “konkurrenshämmande” om denna information förblev allmänt tillgänglig. På samma sätt skulle det nog enligt IES vara “konkurrenshämmande” med krav på klasstorlekar och lärartäthet, som Socialdemokraterna nu kräver. 

Jag tror för min del att det snarare skulle bidra till att sålla ut oseriösa aktörer, som är mer måna om sina aktieägare i Luxemburg och Mexiko än sina elever i Sverige.