Svar till stadsarkitekt Johan Eriksson-Buhr och stadsträdgårdsmästare Michael Öhman (NSD 3 juni): Ta en promenad i staden och se vad ombyggnader har lett till, ja, ställt till med. Vem kan vara nöjd med hur vår offentliga miljö har ”gestaltats” på senare tid? Besök gärna Södra hamnplan (denna misch-masch av vadå?), fortsätt till Köpmantorget (som blev vadå?) och miljön utanför Luleå Energi Arena (även kallad Murmansktorget).
Efter denna promenad, tror jag ni kommer förstå den oro som finns bland Luleåbor över hur kommunen ser på våra offentliga platser.
Ni pratar om ”delaktig i gestaltningsprocessen” och att vi medborgare under jul och nyår 2018/2019 hade chansen att vara del av det som skulle ske. Vad tror ni folk gjorde under dessa dagar? De umgicks med nära och kära, mötte hemvändare, fann en lucka i motsats till vardagslunken. Vad hade ni för alternativ vad gäller dialog: Torsdagen före midsommar?
Att bjuda in under sådana perioder är inte allvarligt menat. Vill ni ha delaktighet måste ni grunda för det.
Ni skriver: ”Det offentliga rummet är den yttersta formen av demokrati.”
Men om vi inte är inbjudna till att medverka, så är det rimligen inte mycket till demokrati.
Det vi hör från politiker är att det ska byggas – inte hur det ska byggas.
Diskussioner om det senare förekommer i många städer, till exempel i Berlin. Tempelhof, en gammal nedlagd flygplats, blev intresse för fastighetsinvesterare. Invånarna ville annat. Folkomröstning avgjorde. Invånarna vann. Området är idag en av Berlins största gröna lungor.
Ni skriver: ”Gamla träd ger plats för nya träd, en generationsväxling.”
Jag kan köpa det, även om äldre träd faktiskt kan ha längre tid av överlevnad än vad vi tror. Detsamma gäller trähus.
Byggande kan inte endast vara en fråga mellan politiker/tjänstemän och byggherrar/arkitekter. Ett ben saknas. Vi medborgare.
Att bjuda in till delaktighet är inte ett formellt inslag för att kunna transportera ett på förhand givet beslut. På vägen dit borde medborgare ha en verklig möjlighet att påverka.