TorBjörn Nilsson jämför SSAB:s nuvarande produktionsorter Luleå, Borlänge och Oxelösund och deras respektive förutsättningar vid omställning till produktion av fossilfritt stål. Alternativ 1 innebär investering i ljusbågsugn i Luleå, i övrigt samma logistik som nu med valsning i Borlänge. Alternativ 2 innebär investering i både ljusbågsugn och tunnplåtsvalsverk i Luleå, och därmed nedläggning av valsverket i Borlänge. Alternativ 3 innebär investering av ljusbågsugn i Borlänge, och därmed nedläggning i Luleå.
Baserat på fördelen som alternativ 3 skulle ge med matning av redan upphettat råämne till plåtvalsverket drar Nilsson slutsatsen att detta är det mest lönsamma alternativet för SSAB.
Jag menar att det perspektivet är alltför snävt med utgångpunkt enbart i SSAB. Han utelämnar (medvetet?) fördelen med alternativ 2 där en lång mellantransport av grovvalsade stålämnen till Borlänge uteblir. Vidare utelämnar han det faktum att det redan finns två stora företag i Luleå som med all säkerhet är intresserade av att kunna kalla sina produkter för fossilfria, nämligen Ferruform som tillverkar bakaxlar till tunga fordon och Gestamp som tillverkar krocksäkerhetsdetaljer till bilar.
Volvo har redan tecknat ett långsiktigt avtal med SSAB om leverans av fossilfritt stål och man har redan tillverkat ett första fordon utgående från en pilotproduktion inom Hybritprojektet. Luleå och Boden med sitt H2 Green Steel-projekt har alla möjligheter att utgöra navet i ett kluster av tillverkare av fossilfria stålprodukter. Farleden till malmhamnen i Luleå kommer att muddras för att kunna ta emot mer djupgående båtar och via malmbanan kan man nå djuphamnen i Narvik.
En annan fördel med ståltillverkning i Luleå är energitillgången i regionen. Vätgas-produktionen som är kärnan i Hybrit-konceptet kräver enorma mängder el, och den finns i norr. Att bygga ut ledningsnätet för överföring av el söderut med stora transferförluster som följd är varken hållbart eller god energihushållning. Utbyggnaden regionalt av ledningsnäten som krävs för ökade behov i Malmfälten och Luleå är redan under projektering.
Ytterligare ett perspektiv är uppbyggnaden av Northvolts batterifabrik i Skelleftehamn. Talga Group planerar en förädlingsanläggning för grafit från Vittangi till batterianoder i världsklass. I norr har vi inte bara gott om järnmalm och sulfidmalmer för basmetaller, vi har även gott om mineraler som behövs för produktion av batterier och stor erfarenhet av gruvbrytning på ett för miljön skonsamt sätt.
Elfordon har väsentligt färre komponenter än fordon med motorer för fossila bränslen och har därmed en enklare monteringsprocess. Elfordon skulle med fördel kunna monteras i Luleå-Bodenområdet och skeppas via hamnarna i Luleå och Narvik till hela världen. Detta förutsätter visserligen dubbelspår från Luleå till Narvik vilket är något som LKAB efterfrågat länge och vars behov understryks av den stora urspårningen av malmvagnar norr om Gällivare nyligen. Med ett dubbelspår på malmbanan kan transport av färdiga produkter tillåtas i större skala och merparten av lastbilstransporterna till och från Nordnorge skulle utebli, ett stort steg mot ett grönare logistiksystem för hela regionen.
Vår nye näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson har sagt sig gilla gruvor och har erfarenhet av generella industrifrågor och i synnerhet av SSAB. Han bör snarast inbjudas att diskutera dessa frågor i ett bredare perspektiv än enbart SSAB:s interna logistik.