Socialdemokraterna försöker använda frågan om allas lika rätt som argument mot den pågående Renmarksutredningen. Det visar i stället hur mycket man faktiskt gör skillnad på folk och blottar hur långt Sverige har kvar till att uppfylla just det, allas lika rätt. Det visar tydligt vilka S företräder och tyvärr ännu tydligare vilken grupp de inte inkluderar i sin politik, dvs den samiska befolkningen.
Försöken att skönmåla historien visar vems perspektiv som förs fram. Det är sant att samer och andra grupper levt sida vid sida under lång tid. Men det är en myt att statens politik behandlat folk lika, och det är en myt att samer som folk är likställda med det svenska folket i dagsläget. För den som vill finns väl underbyggd dokumentation och forskning att läsa om hur samernas rätt åsidosatts under historien och fram till i dag. Det är just detta som Renmarksutredningen ska titta på, samernas rätt i förhållande till staten. Diskussionen om andra gruppers rätt i förhållande till staten bör riktas dit den bör, dvs till en separat process ämnad för de gruppernas förutsättningar, och inte användas som kil i den samiska rättskamp gentemot staten som renskötseln och samiska företrädare kämpat hårt för.
Det har gjorts flera statliga utredningar som pekat på att samebyarna har mer långtgående rätt till sina områden än vad som idag erkänns av svenska staten, det har dock saknats politisk vilja att erkänna samisk rätt till land och vatten. Det är den politiska oviljan som tvingat fram domstolsprocesser som samebyarna vunnit, tex Girjasdomen. Företrädare för renskötseln har uttryckt att man vill hitta hållbara lösningar för lokal förvaltning av jakt- och fiske. Detta väljer kritikerna att bortse från. I stället underblåses oro med skrämsel om att samebyn som huvudman för förvaltningen skulle betyda att folk lokalt inte skulle få jaga och fiska. Vad grundas den uppfattningen på? Att en förändring automatiskt skulle innebära en försämring? Det är inget annat än grundlösa påståenden som splittrar och späder på konflikter.
Möjligheten att se utredningen som starten för ett system grundat på rättsläget, att balansera historiska oförrätter och bädda för en konstruktiv diskussion om markanvändningen inom renskötselområdet, samt lokal förvaltning av jakt- och fiske, går tydligen dessa kritiker helt förbi.
Företrädare för S, både lokalt och nationellt pratar om ”samsyn” och ”samexistens” i markanvändningsfrågorna som om detta skulle vara möjligt i dagsläget. Samsyn grundas på att man som lika parter kommer överens. Det kan aldrig handla om samsyn så länge renskötselns rätt konsekvent åsidosätts. Och det kan aldrig handla om samexistens så länge det endast är en part som varje gång får stå för eftergifterna. Samsyn kan aldrig uppnås på en orättfärdig grund.
En lösning i dessa frågor kräver modiga, ansvarstagande politiker som står upp för mänskliga rättigheter och en korrekt tolkning av likabehandling. Inte politiker som upprätthåller och försvarar gamla oförrätter, underblåser oro, polariserar och snarare förstärker konflikter än arbetar för att överbygga dem.
Det råder idag inga tvivel om de åtaganden som Sverige har gentemot samerna som urfolk. Det är klarlagt att urfolksrätten innebär att samerna som urfolk ska ha inflytande över sina traditionella marker. Detta måste alla förhålla sig till. Att värna mänskliga rättigheter måste komma före personligt tyckande om hur obekvämt det är att anpassa sig till en rättvis utveckling.