Attackerna mot folkbildningen har varit aggressiva. Från vissa håll ska folkbildningen helt nedmonteras och helst förpassas till historieböckerna, medan andra riktar grova anklagelser som insinuerar att hela vår verksamhet bygger på korruption, bedrägeri och systematiskt fusk. Det är i vår mening inte bara tecken på okunskap om vad folkbildning är och dess bidrag till samhällsutvecklingen utan också historielöst. Låt oss börja med kraven på nedskärningar, att skattemedel inte ska gå till ”fritidsintressen” och åsikter om att folkbildningen spelat ut sin roll i en tid då internet finns.
Vi vet att vår verksamhet gör störst skillnad för de människor som står längst bort från makt och inflytande. Pandemin synliggjorde den digitala klyfta som finns i vårt samhälle. För bland motståndarna finns det ofta en bestämd uppfattning att den som letar kunskap kan använda internet eller den som vill lära sig ett instrument ta betala för privatlektioner. Den verklighetsuppfattningen utgår från att alla människor har lika förutsättningar. Det stämmer inte.
Vi vet att över en miljon människor befinner sig i någon form av digitalt utanförskap. Vi vet att ekonomiska skillnader är stora, faktum är att var femte barn i Sverige växer upp i relativ fattigdom. Vi vet att det kan ta 7-10 år för en person som invandrat till Sverige innan hen är etablerad på arbetsmarknaden. Vi som dagligen arbetar med folkbildningen ser hur vår verksamhet gör skillnad för hundratusentals människor, i Sveriges alla kommuner, 365 dagar om året. Det kan handla om en pensionär som går en studiecirkel för att lära sig digitala verktyg som bank-id och 1177.se, nödvändiga kunskaper i en alltmer digitaliserad värld. Det kan handla om ungdomar som får läxhjälp eller låna lokal för sitt musicerande. Det kan handla om en nyanländ som går en språkcirkel och på köpet en väg in i samhället, med nya kunskaper och kontakter. Det kan handla om en familj som kan ta del av teater, musik och annat kulturutbud som inte hade funnits på orten om inte studieförbundens verksamhet existerat. För dessa grupper är folkbildningens verksamhet avgörande och en möjlighet till skapande, bildning och kultur. En chans att påverka sin egen livssituation och delaktighet i samhället i stort.
Folkbildningen är en enorm kunskaps- och utvecklingsresurs som behövs mer än någonsin. Det är inte problematiskt att studieförbunden granskas – pengar till folkbildning ska gå till folkbildning. Det problematiska är när angrepp, påhopp och missvisande information sprids utan att de underbyggs av fakta och medvetet beskyller alla inom folkbildningen att bidra till fusk, främja korruption och stödja odemokratiska rörelser. Det är allvarliga anklagelser och när denna typ av information får spridas okritiskt riskerar det att undergräva förtroendet för folkbildningen som sådan. Att folkbildningens aktörer ska granskas är självklart. Men i en tid där fake news och desinformation fått fäste är det oerhört farligt med denna typ av generella svartmålningar som inte beläggs med fakta och öppna källor utan bygger på hörsägen. Inget i den efterföljande och omfattande granskningen har gett stöd till anklagelserna om att den större delen av studieförbundens verksamhet bygger på fusk. Men attacker av denna sort fortsätter förekomma. Och det är inte bara ett hot mot folkbildningen utan vår demokrati. Folkbildningen möjliggör ökad organisering, bildning och inflytande. Saker som behövs för att motverka antidemokratiska krafter. Därför måste vi inse att attacker mot folkbildningen är en attack på vårt demokratiska samhälle.