Som en del i arbetet med att underlätta för oss invånare att minska vår belastning på klimatet beslutades januari 2019 om en ny lag om fastighetsnära insamling av förpackningar och returpapper. 60 procent av alla bostäder i Sverige ska ha infört det till 1 januari 2021, vilket är kort tid för att genomföra ett så omfattande insamlingssystem.
Kanske var det därför lagkraven stressades fram och synpunkter från kommuner och andra kunniga aktörer inte togs tillräckligt på allvar?
Resultatet av den nya lagen är att ingen fått tillstånd att samla in förpackningar från och med den 1 januari 2021. Den 25 juni i år meddelade regeringen att de nya avfallsreglerna blir försenade. Invånarna får ta konsekvenserna, men nu finns möjlighet att göra om och göra rätt för ett längre perspektiv.
Syftet måste vara att underlätta för invånarna att dra sitt klimatstrå till den större stacken genom att det blir lättare att göra rätt och att vi kan hämta förpackningar och avfall på ett sätt som är säkert för både invånare och entreprenörer.
Faktum är att det var mer eller mindre omöjligt för insamlare av förpackningar att få sin ansökan godkänd av Naturvårdsverket. Bland kraven står nämligen att entreprenören måste ha rikstäckande verksamhet, men det finns ingen i Sverige som har det.
Det finns också krav på samordning så att olika entreprenörer ska komplettera varandra istället för att dubblera för att på ett smart sätt effektivisera transporter – men det är otydligt hur det ska gå till. Dessutom måste den entreprenör som ansöker om tillstånd samråda med samtliga kommuner i Sverige innan ansökan skickas in. Insamlingssystemet ska ta operativt och finansiellt ansvar att samla in och behandla förpackningar men det är oklart vem som i praktiken står för kostnaderna när till exempel fastighetsägarna själva inte har utrymme och kommunerna ska anvisa plats. Eller hur kostnader och ersättningar ska fördelas mellan producenter, insamlingsföretag och fastighetsägare.
Att förändringarna görs bäst i olika steg är inga konstigheter. Bäst är att börja där de gör störst nytta, det vill säga vid flerbostadshus och i tätbebyggda områden för att sedan succesivt bygga ut systemet. Istället har fokus legat på villaområden och att kunna genomföra förändringen för dessa i hela landet samtidigt.
I dag finns ingen leverantör som klarar att förse hela landets enfamiljshus med fyrfackskärl. Blir det verkligen effektivt att börja med fastighetsnära förändringar i glesbygd eller borde vi fundera på mer transporteffektiva och trygga lösningar för dessa hushåll?
Avfallshanteringen behöver vara integrerad i samtliga delar av samhället eftersom avfall uppstår överallt och allt som produceras måste kunna återvinnas. När vi nu gör om hanteringen måste vi tänka långsiktigt, göra det enkelt och tydligt och inte snöa in på det administrativa.
Samtidigt måste det finnas skarpa krav på producenterna så att vi kan tänka material istället för avfall och inte blanda in material som är svåra att återanvända eller återvinna.
Material ska inte bli avfall utan behålla sitt värde som material så att vi blir mer cirkulära. Materialförlusten i Sverige uppgår till cirka 42 miljarder kronor, delvis beroende på att vi är dåliga på att sortera och återvinna.
Hur agerar vi bäst för att förändra våra beteenden så att vi konsumerar mindre, ökar livslängden på det vi köper och minskar mängden avfall?