Ända sedan de första folkhögskolorna grundades under 1860-talet har de med jämna mellanrum utsatts för angrepp. Det är kanske inte så konstigt. De första skolorna vände sig till en bondeklass som behövde utbilda sig inom de nya jordbruksmetoderna. Det var inte självklart att bönder skulle utbilda sig. Nästa steg i utvecklingen var att den gryende arbetarrörelsen behövde ett lärosäte för fattiga arbetare som hungrade efter den lärdom som tidigare inte förunnats dem. Brunnsviks och Hola folkhögskola blev centra för unga pojkars och flickors bildningstörst. Naturligtvis var denna utveckling inte positiv för de härskande klasserna. Historien är full av exempel på hur de styrande motarbetade skolformen. Angreppen på skolformen har gått i vågor – och skulle vi vilja säga – pågår än. Skolformen har dock överlevt under drygt hundrafemtio år. Hur kan det komma sig? Frågar sig kanske någon. Svaret är tämligen enkelt. Skolformen har genom sin flexibla uppläggning kunnat svara mot aktuella förändringar i samhället. Genom att alltid spegla aktuella utbildningsbehov har skolformen följt med sin tid. Det finns många exempel på det. När behovet av att utbilda personal inom fritidsområdet blev aktuellt organiserades på många skolor fritidsledarutbildningar. När turismen expanderade saknades adekvat utbildning för turistarbetare. Nu växte det snabbt fram olika typer av utbildningar inom turistområdet. Listan kan göras lång. Hur många journalister har inte börjat sin bana inom svensk folkhögskola?
Angreppen har varit många genom åren. Senaste är riksdagsledamoten och sverigedemokraten Tobias Andersson som i en motion 2020/21:3122 föreslagit:
Att begränsa CSN-lån för studier vid folkhögskola.
Att riksdagen ställer sig bakom en utredning om konsekvenserna av en nedläggning av folkhögskolorna.
Som motivering skriver han: ”Hade skolorna uppfyllt och kompletterat kommun och stat med en värdefull utbildningsform så hade en existens varit berättigad, men dagens modell är problematisk.”
Med den typ av argumentation bortser han från det faktum att skolformen hjälper ungdomar som av olika anledningar inte genomgått den traditionella utbildningstrappan och som nu får en chans att komma ikapp. Många är de elever som efter genomförd utbildning betecknar tiden på folkhögskolan som: ”Den bästa i mitt liv!”
Med jämna mellanrum återkommer kritiken på lokal nivå. Oftast är det kommunala bidraget till folkhögskolan som ifrågasätts. Det välbekanta uttrycket från en känd näringslivsprofil ”Vad fan får vi för pengarna?” känns igen.
Låt oss titta på det. Malmfältens folkhögskola tillför mycket resurser till vårt samhälle. Statsbidrag och regionbidrag (landstingsbidrag) till skolan är på över 11,5 miljoner kronor. Våra elever uppbär studielån och kan därmed öka efterfrågan i samhället.
På folkhögskolan finns 30 anställda som betalar kommunalskatt. Skolan härbärgerar även Rymdgymnasiet med sina 100 elever och lärare som lämnar ett inte ovidkommande tillskott till kommunkassan.
För att återgå till den kända näringslivsprofilen och hans famösa uttryck.
Kiruna kommun och samhälle får ganska mycket för pengarna. Förutom rena skatteintäkter hyser samhället Kiruna en kulturinstitution som är väl värd att försvara! Eller?