Under en lång tid kan vi konstatera att samhällsservicen till stora delar har försämrats bit för bit, oftast genom så kallade avregleringar som brukar innebära att statliga myndigheter slutar med att tillhandahålla service lokalt, för att i stället centralisera sin verksamhet. Eller att den så kallade privata marknaden skall tillhandahålla vad som ofta utmålas innebära en bättre och billigare service. Detta fungerar kanske i de mer tätbefolkade delarna av vårt land, men för oss som bor i glesbygden så har vi aldrig varit, och kommer aldrig att bli intressanta för kommersiella aktörer.
Samtidigt har digitaliseringen inneburit att en grupp människor halkar alltmer utanför samhället det vill säga de som inte kan eller vill använda digitala lösningar. Människor som inte till exempel har bank-id upplever stora begränsningar i sitt liv. Det känns därför extra olyckligt när våra lokala tidningar minskar antalet människor som har möjlighet att erhålla en papperstidning.
Den stora frågan är vad skall vi göra för att en grupp av människor inte skall hamna allt längre utanför vårt samhälle. För vi hoppas att ingen svarar ja på frågan om är det dags att införa ättestupan?