Det finns viktiga uppgifter i vårt samhälle som bygger på tillit, det vet vi som kyrka. I många yrken handlar det om att skapa förtroende genom att bemöta människor med respekt och att behandla alla lika. Det handlar om att lyssna till enskilda personers berättelser och om att bevara sådant som sagts i förtroende. Därför är vi bekymrade över att regeringen ändrat direktiven till den utredning om en lag om anmälningsplikt (känd som ”angiverilagen”), som den förra regeringen tillsatte. Utifrån de nya direktiven kan vissa yrkesgrupper i offentlig sektor som idag är undantagna bli skyldiga att anmäla papperslösa flyktingar som de möter i sitt arbete. Det gäller till exempel personal inom skola, sjukvård och socialtjänst.
Skulle utredningen landa i ett sånt förslag skapas omöjliga etiska dilemman för flera yrkesgrupper. Hur ska vårdpersonal hantera sin tystnadsplikt när de vet att den är en förutsättning för att kunna arbeta för patientens hälsa samtidigt som lagen säger att de ska bryta den? Hur ska de agera när de vet att rädslan för att bli angiven kan hindra människor från att söka livsnödvändig vård? Och hur ska lärare kunna anmäla sina elever när de samtidigt ska följa barnkonventionen som ger dessa barn en ovillkorlig rätt till utbildning? Hur kommer klasskamraterna att reagera när de förstår att det var deras lärare som medverkade till kompisens utvisning?
Ett krav på anmälningsplikt för alla offentliganställda skulle stå i strid med grundläggande yrkesetik för både lärare, vårdpersonal, socialarbetare och många andra, vilket både arbetsgivare som SKR och fackförbund vittnar om. Det skulle inte respektera att myndigheter har olika uppdrag, utan lägga polisiära uppgifter på alla. Risken är att det skulle få de människor som idag gömmer sig att helt gå under jorden, så att skuggsamhället växer, snarare än minskar. Det skulle också riskera att undergräva förtroendet för myndigheter i mycket bredare grupper än de flyktingar som är direkt berörda. Samhället skulle bli otryggare, inte tryggare.
Vi stödjer därför aktionen ”Vi anger inte” och uppmanar regeringen att dra tillbaka direktivändringen. Vi gör det utifrån tron på alla människors – också flyktingars – lika värde och av respekt för de yrkesgrupper som genom en sådan lag skulle försättas i omöjliga situationer. Idag har vi en ordning som ger papperslösa barn rätt till skolgång, vård och läkemedel och papperslösa vuxna rätt till akutvård och vård som motverkar allvarliga hälsotillstånd utan att deras skola eller vårdgivare får ange dem. Det är en bra ordning och den bör gälla även i fortsättningen.