Olov Abrahamsson avslutar januari månads ledare i NSD med att citera kommunalrådet Tommy Nilsson (S) i Kalix; ”Man måste ha en plan och beredskap för att det värsta kan hända”. Nog så riktigt.
Olovs ledartext handlar om luckor i säkerheten som kan utnyttjas av både kriminella och främmande makt och att dessa luckor ofta är resultat efter bristande analyser, dålig informationssäkerhet och brister i personalsäkerhet. Han skriver också att de största hoten som Säkerhetspolisen, Säpo, nämner i sammanhanget är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland som hot är ju sedan länge välbekant, Kina och Iran relativt nya. Och när det gäller Kina kan det kanske vara lämpligt att nämna att det kinesiska mobilföretaget Huawei år 2020 bedömdes ingå i hotet och uteslöts från möjligheten att delta i utbyggnaden av det nya 5G-nätet. Allt för säkerhetens skull. Så att det värsta inte kan hända. Dessutom rör det samhällsviktiga anläggningar. Nåväl. Uteslutningen har överklagats och det ärendet är ännu inte avslutat. Det iranska hotet verkar vara lite mer diffust och ryssarna har vi ju haft som hotbild i snart 100 år utan att något riktigt allvarligt hänt.
Låt oss därför fortsätta med Kina. Inte för att de just nu utgör ett konkret hot – såvitt känt – utan för att de bara finns där. I de svenska vindkraftsparkerna. I en verksamhet som ibland kallas för samhällsviktig – energisektorn. Jodå, Säpo påstår att kineserna utgör ett allvarligt hot. Men energisektorn kanske inte är så samhällsviktig som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, påstår. Och då får kineserna husera där. Relativt fritt verkar det som.
De äger – det vill säga – den kinesiska staten äger, via det statliga kärnkraftsbolaget CGNEE (China General Nuclear Europé Energy), två stora vindkraftsparker i Norrbotten: Markbygden Ett i Piteå kommun och Lehtirova som ligger på gränsen mellan Gällivare och Pajala kommuner. Här har den kinesiska staten två så kallade nätavräkningsområden som de beviljats av den svenska staten via myndigheten Svenska kraftnät, SVK. Från dessa nätavräkningsområden har det kinesiska bolaget redan sålt den mesta elen som produceras under de närmaste årtiondena till utländska företag – från Markbygden Ett till Norsk Hydros aluminiumsmältverk i Norge och från Lehtirova till det privatägda amerikanska bolaget Googles datahallar i Finland. Får vi som bor i Norrbotten och Sverige någon energi från dessa kinesiska anläggningar? Tveksamt. Och får kommunerna några pengar? Tveksamt. Är dessa vindkraftsparker att betrakta som samhällsviktiga enligt MSB? Tveksamt, men om svaret är ja, då måste vi ha särskilt utbildade resurser från Försvarsmakten som skyddar anläggningarna. Och vad händer den dag då något allvarligt händer med utlovade leveranser från dessa vindkraftsparker? Varifrån tar det statliga kinesiska bolaget då den utlovade elen till Norsk Hydro och Google? Från Vattenfall? Kanske rysk gas? Ja, möjligheten finns nu när Kinas ledare Xi Jingping och Rysslands Vladimir Putin blivit riktigt goda vänner. Men det är ju inte så bra om vi ser på Säpos hotbild. Det mesta verkar tveksamt.
Här saknas det nog en del viktiga analyser kring vindkraften och det är då som kommunalrådet Tommy Nilssons (S) i Kalix goda råd kommer väl till pass; ”Man måste ha en plan och beredskap för att det värsta kan hända”.
Frågan är bara vem det är som ska skriva planen. Och när den ska vara klar.