Det var knöligt, knepigt, krampaktigt och enormt lågprocentigt men när krutröken lagt sig hade Luleå Basket på något sätt lyckats ta sig till final i svenska cupen efter 73–68 mot Östersund på hemmaplan. Exakt samma segermarginal som i det första mötet nere i Jämtland.
Och precis som det varit den senaste tiden: När nöden var som störst var det veteranen Allis Nyström som klev fram med några brottartunga offensiva returer och en trea som gav 69–65 med 100 sekunder kvar.
Nyström landade på 19 poäng samt 16 returen men i sanningens namn var hon tillbaka i gamla synder där 6 av 17 från golvet och 41-procent från straffkastlinjen inte var mycket att hänga julgranen. Men när det gällde som mest var landslagsforwarden ändå spelaren att luta sig mot när det vid några tillfällen i den fjärde perioden blåste lite snålt.
Men som jag antydde i början av det här blogginlägget – själva prestationen från Luleå var inte det vackraste som skådats det senaste decenniet. Anfallsspelet var långa stunder statiskt och fantasilöst. Inte en spelare i laget kändes het offensivt och få vågade ta de öppna skott som erbjöds.
Nej, den här lövtunna truppen formligen skriker efter offensivt spets och snart måste klubben agera på spelarmarknaden. Annars kommer cupfinalen mot Södertälje den 20 januari i hockeytemplet Johanneshov bli en övermäktig, för att inte säga, omöjlig uppgift.
Men det är då. I dag kan vi konstatera att Luleå Basket är klart för ännu en stor final.