Med tanke på att BC Luleå förlorat – eller snarare gett bort – flera matcher den här säsongen i slutsekunderna var förstås 77–76-segern mot ett Uppsala – utan sin stjärna Anthony Mathis – ett trevligt trendbrott. Och som Bloggen sagt många gånger: En seger är en seger. Hur illa det än ser ut.
Och precis så var det på måndagskvällen.
Förutom de inledande sex minuterna, då BC Luleå sprang ifrån till en bekväm tiopoängsledning, var det här en rakt igenom svag insats av laget.
Det som skadade BC mest var mängden av turnovers som levererades i tid och otid. Till sist blev det 17 – många av dem helt oprovocerade.
Returtagningen var en annan detalj där Luleå kom till korta. Elva offensiva av Uppsala skadade laget massor.
Sedan handlade det mesta om beslutsfattande och avsaknad av smartness på planen. Inte minst under de sista minuterna där BC Luleå hade ledningen med 76–72 och en handfull anfall att döda matchen men där spelarna tog horribla beslut och svarade för hemska skottval istället för att spela begåvat, moget och kontrollerat.
Till sist hängde allt på LaDarien Griffins straffkast till 77–76 med åtta sekunder kvar och en missad trea i den sista sekunden av planens bäste spelare Jordan Shepard innan spelarna och tränarstaben kunde dra en lättnadens suck.
Går vi ned på individnivå var LaDarien Griffin Luleås överlägset bäste spelare med 21 poäng, 5 returer och ett kontrollerat spel där inga galenskaper inträffade.
Jonathan Arvidsson höll ihop spelet rätt så bra förutom en och annan turnover.
Michael Gilmores statistiska siffror – 28 poäng och 8 returer – var förstås alldeles utmärkta men det blandades för ofta upp med mentala misstag och dålig disciplin.
På minussidan hittar vid veteranen Adam Rönnqvist där det mesta blev fel, Brendan Bailey som aldrig kom loss och normalt stabile Denzel George som inte riktigt gick att känna igen.
Nej, BC Luleå föll tillbaka i gamla synder efter den rejäla insatsen mot Södertälje och laget fortsätter att ha enorma problem att hitta någons sorts stabilitet den här säsongen. Kanske kan det vara läge för tränaren Peter Öqvist att vara tydligare i sin coachning, ha ännu mer regler och definiera spelarnas roller mer?