Det var på väg att bli en saga med det lyckligaste slut som svensk herrlandslagsbasket någonsin skådat. När stjärnskottet Pelle Larsson fick den öppna trean mot Luca Doncics Slovenien med bara några sekunder kvar och underläge 81-82 stod tiden nästan stilla.

Men bollen halkade till lite i den 21-årige guardens händer, landade tungt i den främre ringkanten och där tog drömmen om en av de största segrarna i svensk herrbasket slut.

Det var så nära. Det var så infernaliskt små marginaler. Något som det svenska herrlandslaget nästan aldrig lyckas få med sig. Aldrig någonsin har den tur som verkar krävas för att den evighetslånga förbannelsen ska brytas.

Men om vi anstränger oss lite, glömmer de tomma blickarna i de svenska spelarna ögon och bara fokuserar på prestationen i klassiska Hovet. För det här var något av de bästa Bloggen sett ett blått och gult herrlandslag göra. Passion, spelglädje, smartness och fokus. Det var vackert. Det var magiskt. Det var underhållning när den är som bäst.

Ludde Håkanson spelade magnifikt. Inte på Luka Doncic-nivå, förstås. Men ändå något alldeles extra med 24 poäng och 9 assist. Melvin Pantzar och Simon Birgander var utsökta. Denzel Andersson ännu en gång stabil som en berggrund.

Men framför allt: Vi fick se en 21-åring visa upp sig för världen och ge ett tydligt besked av vad som komma skall. Den förre BC Luleå-spelaren Pelle Larsson gavs äntligen chansen av förbundscoacherna att göra avtryck på internationell nivå. Defensivt var han ett monster. Offensivt utmärkt - även om han inte gjorde en enda poäng i den andra halvlek. 7 poäng och 4 returer på 24 minuter var ett internationellt genombrott som visade vad ska komma skall under det nästa decenniet.

Hade bara den där sista trean haft lite mer kraft – då hade kvällen varit fullbordad.