Det finns mycket att säga om BC Luleås segermatch mot Uppsala med knappa 71–68 men inte tusan var det vackert. Faktiskt nästan outhärdligt segt men en seger är en seger. Alla räknas och laget har byggt upp en vinnarvana trots att liret ibland kan vara halvknackigt. Kanske handlade om ringrostighet efter ett 13 dagar långt uppehåll? Vad vet jag?
Men det en sak är säker och det borde alla Luleåspelare veta 27 matcher in i grundserien: När laget går med bollen över planen och vägrar springa blir det sällan bra. Och så var det alldeles för ofta mot Uppsala.
Segt. Andefattigt. Idélöst. Och trots det låga bolltempot samt frånvaron av spring i benen – 17 turnovers.
Sedan måste jag plocka upp detaljen som nog många som följer BC Luleå snackar om och det handlar om nye amerikanen Charles Matthews som har ett stort offensivt spel i kroppen men sällan får chansen att visa det. Varför? Tja, ingen ger honom bollen.
Matthews står där i hörnet – vinkar, viftar av ren frustration och vill vara delaktig i spelet. Men får det i princip aldrig. Nu ska det direkt sägas att amerikanen inte gjorde någon bra match men till sist var han faktiskt spelaren som stängde matchen med ett trepoängsspel med tre sekunder kvar att spela.
BC Luleå har i Charles Matthews ett stort outnyttjad offensivt kapital som måste användas ännu mer. Varför skulle han annars värvas in?
Det ansvaret landar förstås på coachteamet men inte minst på spelarna i laget, oftast de som tar besluten med bollen i sina händer. Det vill säga Jonathan Arvidsson och Gustav Hansson.
