Hela basketsverige drömde, suktade, hoppades, led och våndades. Men till sist landade allt i något mycket välbekant: En hedersam förlust.

89-94 mot Slovenien i VM-kvalet sved rakt in i själen och gjorde ont. Min första reaktion efter slutsignalen var bara att ge upp och landa i tankar som så ofta återkommit genom åren: Svensk herrlandslagsbasket kommer aldrig lyckas med någonting. Aldrig vinna en avgörande match. Aldrig prestera när allt står på spel. Aldrig lyckas med det alla andra landslag i diverse lagsporter då och då gör.

Om jag skrivit den här texten redan på söndagskvällen hade det sistnämnda antagligen varit tesen jag drivit. Om hopplösheten och uppgivenheten. 

Men jag somnade i soffan alldeles för tidigt och ett dygn senare får det här blogginlägget en annan ton och den mentala resan startade i den tredje perioden - precis när hemmalaget Slovenien chocköppnat och i ett huj vänt underläget 42-44 till en tydlig ledning.

Den svenske förbundscoachen Ludwig Degernäs tog timeout och när spelarna kom ut på planen har jag aldrig varit mer övertygad om att det blågula laget skulle vika ned sig, tappa huvudena, stapla misstag på varandra och förlora med 20-nånting poäng.

Det blev precis tvärtom. Ludvig Håkanson, Tobias Borg och Chris Czerapowicz och allt vad de heter vägrade acceptera ett sådant scenario. Vägrade låta de slovenska stjärnornas floppande få dem ur balans och klängde sig kvar i matchen på något obegripligt sätt. Med bara fyra minuter kvar att spela var underläget bara en poäng, 80-81. Där blev det stopp. Men samtidigt kanske starten på något nytt och fräscht.

Hade den här matchen spelats för något eller några år sedan är jag säker på att Slovenien under den andra halvleken rullat över ett uppgivet Sverige som ännu en gång tvingats åka hem med svansen mellan benen.

Men det här laget verkar vara av ett annat virke trots att det i grunden är samma spelare som kvalkollapsat på alla möjliga och omöjliga sätt genom åren. Det finns en tuffhet, ett mod, en lagsammanhållning och en tro. Hur och var den hittats - kanske är det den nya coachstaben som sitter på de verktyg som gjort det möjligt - vet jag faktiskt inte. Men alla kan se att något hänt under den senaste veckan.

En sak vet jag dock: Det är sällan en förlust gett så mycket hopp om framtiden. Nu är det upp till spelarna och tränarna att förvalta det förtroendet. Vi får se om de lyckas.