Med tanke på att mästaren Norrköping Dolphins saknade viktige Marcus Tyus, att nyckelspelaren Isaac Vann kom till spel efter en skadefrånvaro och att Nathan Dawit tidigt lämnade Luleå energi arena efter en smäll mot huvudet hade man kunnat tro att BC Luleå var redo att bjuda upp till kamp mot Sveriges bästa lag.
Men icke.
Det tog bara fyra futtiga minuter så hade Tim Schüberg & Co satt ned foten, gjort snabba 16–3, dödat matchen och fullkomligt trampat ned hemmaspelarna i skoskaften. Receptet var det väntade: Ett försvarsspel av högsta klass som gjorde att BC Luleås guarder – främst Jonathan Arvidsson och Gustav Hansson – inte kom någonstans och ständigt hamnade i tidsnöd.
Det var klasskillnad. Det var pojkar mot män.
Min analys före uppkast var att BC Luleås stora chans handlade om att dra ned på tempot och låta matchen innehålla så få bollinnehav som möjligt. Det var förstås helt fel. I 5/5-spelet var Norrköping alldeles för smart, fysiskt, väloljat och disciplinerat.
Nej, BC Luleå hade faktiskt behövt riskera ännu mer. Springa mer och ta de få öppna skott som erbjöds när som helst på skottklockan för att kunna retas med de senaste tre årens mästare. Nu blev det återigen ett evigt bollstudsande och paniklösningar med få sekunder kvar på klockan.
En nyckelspelare som Gustav Hansson måste våga skicka fram bollen oftare efter defensiv retur, få fart på anfallsspelet och ge fler lagkamrater chansen att bli delaktiga. Den här kvällen var hyfsat pålitliga poängmakare som Isaiah Mucius och Kentwan Smith länge helt iskalla offensivt och mycket handlade om att de blev statister. Inte aktiva deltagare. Det handlar helt enkelt om att lita på varandra.
Finns det något att ta med sig från den här 78–94-förlusten då? Tja, även om BC Luleå långa stunder var rejält tillplattat försökte laget kriga på och hitta lösningar på de mängder av problem man ställdes inför. Det hade lätt kunnat landa i en förlust med 35 men så djupt ned rasades det aldrig.
Alltid något.