Istället svarade laget för en rakt igenom svag insats och lyckade med nöd och näppe ta säsongens nionde seger. Till sist hängde den vingliga vinsten på ett obalanserat vådaskott av Brendan Bailey som gav laget ledningen med sju poäng med någon minut kvar att spela.

Frågan är var BC Luleå tar vägen efter det här? Finns det en tydlig väg uppåt i formhänseende eller är det den här typen av prestationer vi har att vänta oss resten av säsongen? Inget kan förstås veta.

Men är svaret det sistnämnda måste givetvis något radikalt göras. Sparka coachstaben? Icke. Göra sig av med alla importspelare? Det händer förstås inte.

Då återstår bara en snabb quickfix och det är att utnyttja den fjärde och sista importplatsen. Vad som behövs har aldrig någonsin varit mer tydligt: En spelare– förslagsvis en guard – som kan skapa. Massor. Hela tiden. 

I Peter Öqvists fria spelsystem krävs det smarta och kreativa spelare som kan läsa motståndarnas försvar och lösa upp de offensiva låsningar som uppstår med jämna mellanrum.

I dag har BC Luleå bara två av den typen; Adam Rönnqvist och Jonathan Arvidsson. Men ingen av dem håller den där allra högsta nivån som krävs för att på egen hand bära ett topplag genom en grundserie och ett slutspel.

Brendan Bailey, Michael Gilmore, LaDarien Griffin, Samir Ali och Tim Kearney har för lite – eller ingenting – av den kompetensen.

BC Luleås offensiva halvplansspel i dag är i princip obefintligt och slutar alldeles för ofta med en krystad pick och rull-situation i slutet på skottklockan. I det läget krävs det en extraordinär spelare som räddar upp situationen. 

Som jag ser det finns det bara en väg att gå: Ut på spelarmarknaden igen och leta. 

Publiken i Luleå vill ha underhållning och segrar. Att bara 1 200 var på plats i Luleå energi arena säger något om vad den tycker om produkten som erbjuds just nu.