Efter det stod klart att hörnstenarna Ellen Nyström, Brooke McCarty-Williams, Bria Goss, Mehryn Kraker och i viss mån rollspelaren Felicia Ponturo lämnar mästarklubben Luleå Basket hade säkert många fans förväntat sig att svensk baskets stora dominant det senaste decenniet satte ned foten och tog sats mot att bygga ett nytt dominant lag.

Men någon sådant kan vi inte se ännu. Inte en nära, faktiskt. 

McCarthy Williams är ersatt av Robbi Ryan. Det är bra. 

En importspelare på position tre-fyra ska in före ligan startar. Utmärkt. 

Under säsongen någon gång planeras ytterligare en importspelare in. Ett feltänk. Det borde göras redan i dag.

Det är tre spelare in. Men det räcker förstås inte på långa vägar. Det är för guds skull fem klass-spelare som har försvunnit. 

Fyra av dem satt med några av SBL dams allra högsta löner. Kanske de absolut högsta. Det borde med andra ord finnas en hel del pengar kvar i Luleå Baskets kassa att lägga på nyförvärv. Kanske inte lika mycket som förra säsongen – det är signalerna som kommer – men ändå massor mer än samtliga klubbar i Sverige.

Nä, jag fattar inte det här. Jag får inte ihop det. Det är något som inte stämmer.

Med de förutsättningar som finns i Luleå och det renommé som Luleå Basket har borde klubben vara en av norra Europas mest attraktiva. De sportsligt ansvariga ska bara kunna lyfta luren och plinga vilken svensk kvalitétsspelare som helst som står utan kontrakt. Intresse borde uppstå på en nanosekund.

Om det nu blir så att endast tre spelare ska ersätta Luleå Baskets fem tappade kommer det ställa mycket större krav på spelartruppen. Rotationen blir smalare och skador kan bli ödesdigra. Tränaren Robin Sandbergs huvuduppdrag blir lika mycket att utveckla – till exempel rollspelaren Eira Borgh och stora talangen Tilda Trygger om hon nu blir kvar. 

Veteranen Allis Nyström måste också hitta tillbaka till sin gamla nivå efter fjolårssäsongens skadekaos då hon tappade massor av speltid.

Att Josefin Vesterberg, Sofia Hägg och Fanny Wadling ska fortsätta glänsa behöver knappt sägas. Det är en förutsättning. Och det kanske ändå inte räcker hela vägen.