På torsdag spelar det svenska herrlandslaget en av de viktigaste matcherna på många år när Bulgarien står för motståndet i Partille i den första EM-kvalmatchen.
Förväntningarna är givetvis stora efter de senaste årens goda resultat men samtidigt är pressen monumental på ledarna samt spelarna. Sverige är favorit och måste vinna för att kunna lägga en stabil grund inför det fortsatta kvalspelet.
Förlust är helt enkelt inte ett alternativ – trots att det saknas nyckelspelare som Simon Birgander och Ludde Håkanson. Något landslagsledningen vetat länge.
Ändå valde förbundskaptenen Mikko Riipinen plocka med Håkanson i den 15 man stora truppen vilket kan tyckas vara märkligt.
I det svenska laget fanns också Christopher Czerapowicz, en spelare som inte gjort en enda match den här säsongen och med stor sannolikhet aldrig var aktuell för spel.
Därför kom återbuden från Håkanson och Czerapowicz inte som någon överraskning. När sedan Olle Lundqvist adderades till den listan var landslagsledningen tvungen att agera och plocka in ersättare.
Luleåspelarna Gustav Hansson, Jonathan Arvidsson – eller varför inte Nässjös Charles Barton – dök snabbt upp i Bloggens huvud som potentiella inhoppare.
Tre guarder som den här säsongen dominerat SBL och ligger i toppen i alla möjliga statistiska kolumner som finns att tillgå. En av dem borde i alla fall kunna ta plats i en trupp på 15 med tanke på det stora bortfallet av spelare. En inte helt orimlig tanke kan tyckas.
Mikko Riipinens val blev – Jonathan Person, Craig Lecesne och Wilhelm Falk.
Jag fattar att varken Arvidsson eller Hansson tar plats bland de tolv som byter om inför en superviktig kvalmatch. Men bland de 15? Kom igen nu.
Guardpositionen i landslaget är fullspäckad av talang och ingen rör Tobias Borg, Barra Njie och Melwin Pantzar. Det är odiskutabelt.
Men är Norrköpings Felix Terins helt given sett till hans prestationer den här säsongen? Eller Europaproffset Jonathan Person? Är 31-åringen en spelare för framtiden som behöver lite uppmuntran så här i slutet av sin karriär?
Svaren är, enligt mitt sätt att se på saken, nej.
BC Luleås Gustav Hansson har de två senaste säsongerna dominerat SBL. Jonathan Arvidssons utveckling pekar spikrakt uppåt sedan flera år tillbaka och har den här vintern etablerat sig som en av de allra bästa i branschen.
Men Mikko Riipinen och hans förbundskaptenskollegor väljer istället att blunda för den verkligheten och köra på i gamla invanda hjulspår istället för att våga testa något nytt. I alla fall under ett träningsläger där de under några dagar kan bilda sig en uppfattning om vad Luleåduon eventuellt kan tillföra. Om inte annat på sikt.
Men icke.
Det är trist. Och faktiskt lite fegt.