Jo, jag vet. Motståndet Israel är väl att jämföra med Eos i SBL och det är svårt gå bananer över en seger med 39 poäng i en EM-kvalmatch som med stor sannolikhet betyder en säkrad plats i EM-slutspelet nästa år.

Men trots det. Vinsten väcker en del tankar hos mig.

Det svenska damlandslaget har under sju-åtta år varit laddat med individuell talang och den fina insatsen vid EM 2013 väckte förhoppningar om att en svensk storhetstid var i antågande. Men det blågula laget har inte riktigt nått dit många hoppats och känslan har varit att där finns så mycket talang, kraft och potential som inte kommit ut. Helt enkelt en frustration över massor av outnyttjade resurser. Visst har det funnits enstaka matcher där höjder nåtts men de har dykt upp med för långa mellanrum.

Mot Israel saknades tunga stjärnnamn som Amanda Zahui, Lollo Halvarsson, Kalis Loyd och Regan Magarity. Och med det en självklar oro att Israel skulle kunna störa Sverige.

Det blev precis tvärtom. Jag upprepar, motståndet var inte av högsta klass, men den svenska insatsen var faktiskt en av de mest klockrena jag sett sedan 2013.

Det var fantasifullt och glädjefyllt. Där fanns noll rädsla, inga tveksamheter och laget spelade precis som att det inte fanns någon morgondag att bekymra sig över.

Frida Eldebrink spelade som att hon var 26 år igen och dominerade planen. Klara Lundqvist fick skina som aldrig förr i blågula sammanhang. Unga Matilda Ekh tog för sig och alla som fick minuter på planen gjorde sin uppgift till punkt och pricka.

Det var helt enkelt jäkla kul att se Sverige lira boll och visa upp det som av någon anledning så ofta stängts inne - trots att så mycket erfarenhet och talang saknades den här eftermiddagen i bubblan på Kreta.

Det är något förbundskapten Marco Crespi lär ägna en hel del tankeverksamhet åt den närmaste tiden.