Säsongen för BC Luleå är över och ingen kan vara det minsta förvånad. Orsaken är nämligen lika enkel som självklar: Det här laget har helt enkelt varit det svagaste som klubben ställt på benen det senaste decenniet.
Men vi börjar med lite nyanser. Det är ingen skam att förlora mot Jämtland i en SM-kvartsfinal. Klubben har storsatsat inför den här säsongen, värvat ihop den bredaste truppen i SBL och skrivit flerårskontrakt med ligans mest slipade slutspelscoach i form av Adnan Chuk.
Jag skulle faktiskt inte bli minsta förvånad om Jämtland redan den här säsongen går hela vägen och "förstör" den treåriga guldplan klubben lagt.
Men nog om det. Det här ska handla om BC Luleå och det faktum att klubben för andra gången på tre år åkt ut redan i kvartsfinalspelet. Och hur man än vrider och vänder på saken. Hur man än pratar om skador, corona, tokminskad spelarbudget samt fan och hans moster är det ett misslyckande. Det går aldrig att snacka bort.
Frågan är dock varför det till sist gick som det gick den här väntar vintern där BC Luleå blandat och gett som få andra lag? Vi landar till sist i en sak: Laget har helt enkelt inte haft tillräckligt bra spelare och även om tränaren Peter Öqvist hetat Gregg Popovich går det inte att rita bollen in i korgen när kunnandet inte finns.
Däremot faller ett tungt ansvar, kanske inte hela, på Öqvist när det handlar om rekryteringen av importer och där har klubben fallerat å det grövsta. Steven Davis, Touré Murry, Tristin Walley och Tope Arikawe har helt enkelt inte kunnandet att bära ett lag med toppambitioner.
Här måste klubben ta sig en rejäl funderare på vad som behöver göras för att vässa den oerhört vitala processen. Kanske behövs det extern hjälp för att hitta rätt i den djungeln? Inga grepp eller idéer får vara förbjudna i det här läget. Allt måste upp på bordet. Alla stenar måste vändas på för att nå ett optimalt resultat. Så här kan det i alla fall inte fortsätta. Det är importer som vinner guld. Inte Tristan Spurlock, A.J Davis, Robert Gilchrist och allt vad alla felvärvade spelare hetat de senaste åren. Det svenska materialet fyller hålen som finns och kompletterar stjärnorna.
Men att värva är inte allt. Det jag saknar mest i BC Luleå är brinnet och desperationen att vara bäst till varje pris. Nu måste de ansvariga med klubbdirektören Lars Mosesson i spetsen slå näven i bordet, sätta ned foten och vara tydlig med att det här inte duger. Jag förväntar mig inget annat än en storsatsning till nästa säsong där målbilden ska kommuniceras ut till alla i hela basketsverige: Det är bara SM-guld som gäller. Inget annat.
Mycket talar också för att Peter Öqvist efter sju år nu lämnar över tränarsysslan till sin kumpan på sidlinjen Håkan Larsson. Det är i så fall helt naturligt. Plannjaikonen har varit assisterande i snart ett decennium och måste få chansen att visa vad han kan.
Men faktum kvarstår; 47-åringen har aldrig lett ett SBL-lag och det kommer vara en stor omställning. Jag tror Larsson behöver ett starkt ledarteam runt sig för att hantera ansvaret, pressen och de ändliga antal arbetstimmar det innebär att styra en klubb av BC Luleås storlek.
En sak står i alla fall fullständigt klar. Det som händer den här våren och sommaren kommer berätta mycket om vilken klubb BC Luleå vill vara - nu och i framtiden.