För den som följer den pågående drivmedels- och leveranskrisen i Storbritannien är det svårt att inte lägga märke till en svag skadeglädje i den europeiska rapporteringen om den.
Den tycks bekräfta att det brittiska beslutet att lämna EU inte bara var oplanerat och förhastat, utan också att Toryregeringens bombastiska utfästelser om att Storbritannien går sin egen väg och klarar sig fint på egen hand verkligen inte var någonting annat än retoriskt snömos.
Man behöver inte vara EU-entusiast för att tycka att Storbritanniens ekonomiska och emotionella skilsmässa från den europeiska gemenskapen är en av det senaste årtiondets tråkigaste händelser.
Den cyniska kampanjen för ett utträde kidnappade människors djupt kända och inte sällan berättigade missnöje över det rådande tillståndet på arbetsmarknaden och inom välfärden, och använde det för att angripa väderkvarnar i Bryssel, för att splittra arbetarrörelsen och för att vända arbetare från olika länder mot varandra.
Som man sår får man emellertid skörda, och för premiärminister Boris Johnson har det gått som det brukar göra för populister som kommer till makten: De är handelsresande i fiktiva lösningar på verkliga problem, och står inte sällan handfallna när verkligheten till slut knackar på.
Av det och av den uppkomna krisen finns det två lärdomar att dra.
Den första lärdomen är att en hållbar politik för att möta populismen måste vara att adressera de problem som människor möter i sin vardag, och angripa själva missnöjets orsak. Den som ger sig in i en debatt med populisterna på deras villkor har redan förlorat, och det gör ingen glad att ställa sig på väderkvarnarnas sida mot Don Quijote.
I stället måste en socialdemokratisk politik ta sikte på att återställa förtroendet för välfärden, ordningsmakten och ordning och reda på arbetsmarknaden. Bara så kan man beröva populisternas livsluft, och ta ifrån dem de verkliga problem som de vill sälja fiktiva lösningar på.
Den andra lärdomen är hur otroligt farligt det är för en politisk rörelse att utlova någonting som det är omöjligt att genomföra.
Man kan lova guld och gröna skogar – men förr eller senare kommer verkligheten och knackar på, och då gäller det att ha ett svar. För den som inte har det spelar inte bara med sitt eget förtroende, utan med förtroendet för det demokratiska systemet som helhet.
Det är två lärdomar som svenska politiker – oavsett partifärg och -bok – gör klokt att ha med sig, när det svenska folket går till val om ett knappt år.