I en ledare 6 oktober 2010 gick jag igenom hur det såg ut i dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts regering. Bara ett av 24 statsråd – näringsminister Maud Olofsson (C) från Robertsfors i Västerbotten – bodde norr om Dalälven.
08-perspektiven dominerade i den M-ledda regeringen. Det blev inte heller bättre när Maud Olofsson lämnade regeringen ett år senare.
Det satte även sin prägel på politiken. Hanteringen av Norrbotniabanan är ett närmast övertydligt exempel. Den planerade satsningen på en norrländsk kustjärnväg förvandlades till Förbifart Stockholm när Reinfeldt fick styra.
Moderaternas 08-fixering märktes också i synen på den statliga servicen. Fler jobb och funktioner koncentrerades till Stockholm, samtidigt som det skedde en nedrustning av verksamheten i många mindre orter.
Statskontorets rapport ”Statliga myndigheters lokalisering” 2016 ger svart på vitt. Totalt försvann 133 statliga arbetsställen på mindre tätorter (en befolkning under 10 000 personer) under perioden 2008 till 2014.
Efter regeringsskiftet 2014 har det skett en tydlig kursomläggning.
Tag bara förändringen i synen på omlokalisering av statliga verksamheter. På sin tid ansåg Reinfeldt att det var "kompetensurlakning" att flytta statliga verksamheter från kungliga huvudstaden till andra delar av landet. Men under S-styret har det skett en utbyggnad av den statliga närvaron runtom i landet.
Det har tillkommit 36 nya statliga servicekontor, bland annat i Jokkmokk och Överkalix. Verksamheter – som Polarforskningssekretariatet, Fastighetsmäklarinspektionen och E-hälsomyndigheten – har omlokaliserats från Stockholm till andra delar av landet. Totalt handlar det om en flytt av ungefär 2 000 statliga jobb.
Till detta ska läggas utbyggnaden av Polismyndigheten som pågått sedan 2016 och hittills inneburit att det blivit 360 fler polisanställda enbart i Polisregion Nord.
Därutöver sker det massor även på andra politikområden. Sedan 2015 har det till exempel skapats 1 200 nya utbildningsplatser vid Luleå Tekniska universitet.
Tunga infrastrukturinvesteringar i Malmbanan, Malmporten och Norrbotniabanan prioriteras och skyndas på. Höjda försvarsanslag medverkar inte bara till förstärkt försvarsförmåga utan också till fler jobb och ökad ekonomisk aktivitet i kommuner som Arvidsjaur och Boden. En aktiv innovations- och industripolitik stöttar Hybrit och andra framtidsprojekt. Rymdbasen Esrange har fått rejäla tillskott.
Om sådan sakpolitik finns också skäl att tala om inför valet 2022. Sådant säger nämligen mer om regeringsfrågan än uppskruvade Twitterdiskussioner om vad civilministern gjorde när hon var 15 år eller miljöministerns slarv med räkningar.
Det spelar nämligen roll för den regionala utvecklingspolitiken om det är S eller M som styr och om "Hela Sverige"-perspektivet tillåts genomsyra departementens arbete.
Det har betydelse att Sverige har en regering som inte bara rymmer folk från 08-området, utan också norrbottningar, jämtar, dalmasar, smålänningar, skåningar, närkingar och andra som ser vikten av regional rättvisa och behovet av att ta tillvara tillväxtkraften i hela landet.
Det är i sin tur till glädje för hela samhällsekonomin och för oss alla oavsett om vi bor i Stockholm, Sangis eller Simrishamn.
Sverige lever inte på den urbana service- och tjänstesektorn enbart. Landet behöver också jobben och inkomsterna som genereras av gruvorna, stålindustrin, skogsnäringen, turismen, testverksamheten, livsmedelssektorn och andra viktiga näringar som finns runtom i vårt avlånga land.
"Norrbotniabanan är en krigsförklaring mot Stockholm", sa Kristoffer Tamsons (M) vid ett tillfälle.
Men det är i själva verket tvärtom. Timmerlassen, ståltågen, malmvagnarna och effektivare godstransporter i norra Sverige betyder också mer pengar till välfärden för dem som bor i Solna, Sundbyberg, Täby och Nacka.