Under tisdagen är det finkostym som gäller på Helgeandsholmen i Stockholm. Riksmötet öppnas under högtidliga former.
349 folkvalda riksdagsledamöter från Ystad i söder till Kiruna i norr samlas till ett nytt arbetsår.
I år är det ett speciellt år för den svenska demokratin.
Det har gått prick 100 år sedan Sverige fick allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, vilket verkligen är ett bra skäl för att sätta champagneflaskorna på kylning.
Det var första steget för att omvandla det gamla odemokratiska fattig-Sverige till en modern demokratisk välfärdsstat.
Demokratiseringen gjorde att folkliga krav på åtta timmars arbetsdag, anständiga pensioner, allmän sjukförsäkring, förbättrad tandvård, lagstadgad semester och andra sociala förbättringar så småningom kunde bli verklighet.
100 år senare är det andra frågor som står överst på agendan. Just nu kretsar mycket kring gängkriminaliteten, den bristande integrationen, klimathotet, långtidsarbetslösheten och vårdköerna.
De olika partierna presenterar, som sig bör i en demokrati, sina respektive lösningar för att hantera dessa och andra bekymmer. Men det räcker inte med att åtta olika riksdagspartier av varierande storlek profilerar sig själva och sina idéer.
Den som studerar riksdagens sammansättning kan snabbt konstatera att inget av partierna (ej heller något av de traditionella politiska blocken) är i närheten av något som liknar en majoritet.
Därför måste den som vill nå resultat och finna lösningar på samhällsproblemen även kunna samarbeta och kompromissa med andra. I annat fall kommer demokratin att stå handfallen inför samhällsproblemen.
Stefan Löfven har fått ta mycket skit för att han varit en sådan samarbetsinriktad politiker. Moderatledaren har till och med anklagat honom för att "mixtra med demokratin" när han kompromissat fram Januariavtalet och liknande lösningar.
Men det är givetvis inget konstigt med att partier, som saknar egen majoritet, gör upp med andra om politikens innehåll och inriktning. I ett splittrat politiskt landskap är det tvärtom en nödvändighet. Då blir det ett givande och tagande.
Det är också det viktigaste arvet från Stefan Löfven till svensk politik och alla dem som samlas på Helgeandsholmen denna dag.
Ingen av de 349 ledamöterna i riksdagshuset kan driva igenom några beslut på egen hand. Det är bara genom att samtala, samverka och jämka ihop sig med andra som de kan göra skillnad.
Gaphalsarna brukar alltid få en stund i rampljuset, sina femton minuter av berömmelse. Men i det långa loppet är det konstruktiva pragmatiker som Löfven som bär politiken framåt och gör störst nytta för det svenska samhället.