"Hur ska man kunna regera ett land som har 246 ostsorter?", undrade en gång i tiden den franske presidenten Charles de Gaulle (1890-1970).

"Hur ska man kunna regera ett land med 311 självstyrande kommuner och regioner?", skulle statsminister Stefan Löfven kunna fundera i Sverige 2020.

Sverige beskrivs ofta som en välfärdsstat. Men i realiteten består ju Sverige av 290 välfärdskommuner, som organiserar skolor och äldreomsorg, och 21 regioner, som basar över sjukvården.

Denna starkt decentraliserade samhällsmodell utsätts nu för ett rejält hållbarhetstest under coronakrisen.

Först ska sägas: Det finns mycket som funkat bra. Blixtsnabbt fördubblades antalet platser inom intensivvården. Ett nytt system för korttidspermitteringar etablerades på kort tid. Välskötta statsfinanser har gjort det möjligt att tillskjuta stora resurser till vård och omsorg, liksom för att hantera krisens följdverkningar på arbetsmarknaden.

Men med detta sagt: Coronakrisen har också blottat brister i det svenska välfärdssystemet. I en ledare 2 april pekade jag på svagheterna i den svenska beredskapen och i en ledare 21 april skrev jag om problemen i äldreomsorgen.

En del av bekymren kan tillskrivas den långt gångna decentraliseringen av ansvar och befogenheter. Många kockar har inte gjort att soppan blivit bättre.

Tag bara problemen med läkemedelsförsörjningen, som Dagens Nyheter skriver om 1 juni. De 21 regionerna har ansvaret för att det finns läkemedel till sjukhusen. Men deras beredskap har varit usel. 

De har inte byggt upp några lager för hantera en allvarlig krissituation, vilket kunnat få mycket allvarliga konsekvenser.

"Vi har varit nära en kritisk brist på läkemedel", säger Karl Chevalley, beredskapsläkare i Västra Götaland, till Dagens Nyheter.

Uppenbarligen tror han inte heller att regionerna klarar av att fixa uppdraget inför framtiden. Istället efterlyser han, i likhet med många andra, ett statligt ansvarstagande för läkemedelsförsörjningen.

Själv tycker jag det vore lika bra att löpa linan ut och förstatliga hela ansvaret för hälso- och sjukvården, alternativt radikalt minska antalet regioner från dagens 21 till typ 5.

Om Storbritannien, med 66 miljoner invånare, kan organisera sin sjukvård inom ramen för National Health Service (NHS) så borde det vara möjligt för Sverige, med bara 10 miljoner invånare, att göra något liknande.

Detta borde också vara en av de saker som diskuteras på allvar i coronakommissionen, som inom kort ska tillsättas för att nagelfara vad som fungerat bra respektive mindre bra under den här pandemin.