Ett rättsfall helt utan vinnare

Den friande domen mot Anna Lindstedt är rimlig– men den för oss inte en centimeter närmare en frigivning av Gui Minhai.

FÄNGSLAD. Vid Augustgalan 2019 uupmärksammades den fängslade demokratiförespråkare och bokhandlaren Gui Minhai.

FÄNGSLAD. Vid Augustgalan 2019 uupmärksammades den fängslade demokratiförespråkare och bokhandlaren Gui Minhai.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledarkrönika2020-07-11 05:49
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under fredagsmorgonen meddelades dom i rättsfallet om Anna Lindstedt, Sveriges tidigare ambassadör till Kina, gjort sig skyldig till egenmäktighet i förhandling vid främmande makt när hon vid två möten med kinesiska affärsmän försökte utverka frigivningen av den fängslade bokhandlaren Gui Minhai. 

Huvudvittne i saken har Gui Minhais dotter Angela Gui, som enligt sitt vittnesmål under mötet pressades att tona ned sin offentliga kritik av den kinesiska staten och rättsväsendet. 

Tingsrätten slår inte bara fast att Anna Lindstedt vid tillfället ifråga inte förhandlade med främmande makt. Den går längre än så, och konstaterar att hon i rollen som Sveriges ambassadör till Kina faktiskt hade rätten att förhandla med främmande makt om så hade varit fallet – och att de paragrafer som åtalet vilar på inte är möjliga att applicera på det här fallet.  

Till Sveriges Radios Ekot säger folkrättsexperten Ove Bring att det i hans bedömning rör sig om ett ”obefogat åtal.” Det är ”juridiska” för vad som i en kvällstidning kanske hade uttryckts som att åklagaren led nederlag över hela linjen. På den här sidan måste vi först och främst konstatera att detta var en rättssak helt utan vinnare. Angela Gui kanske inte är ett brottsoffer i den juridiska betydelsen av ordet, men det torde vara omöjligt att inte beklaga det hon har blivit utsatt för.

En anhörig i hennes situation ska inte behöva känna något annat än svenska myndigheters fullkomliga och orubbliga stöd och förtroende. Det är det uppenbart att hon inte har gjort, och för det bär både utrikesdepartementet och Anna Lindstedt ett ansvar.  

Samtidigt är det uppenbart att Lindstedt med orätt fått utstå att utmålas som både samvets- och ansvarslös i sitt arbete för att Gui Minhai frigiven. Allt tyder på att hon har agerat efter sitt förstånd och med såväl Sveriges som Gui Minhais bästa för ögonen – och för det förtjänar hon upprättelse.  

Huruvida hon också har agerat som en lämplig representant för Sverige är en annan sak – men den frågan är inte, och bör inte, vara upp till en domstol att avgöra. Där har Utrikesdepartementet ett ansvar att axla som arbetsgivare. 

På den punkten har UD brustit. Finns det någon som tror att den här saken hade gått till åtal – eller att inte samtliga inblandade hade hoppat jämfota av glädje och slagit sig för bröstet – om Lindstedts försök att få Gui Minhai frigiven hade lyckats? Hur ska framtida ambassadörer kunna känna den frihet och det förtroende som de behöver för att i alla lägen tjäna Sverige på bästa sätt, när de är medvetna om att de kan kastas åt vargarna när deras arbete inte leder till önskat resultat? 

Frågorna som Lindstedts agerande väcker är lika viktiga som de är svåra – men det innebär inte att en rättssal är den rätta platsen att lösa dem på. Det finns länder där domstolarna intar en central roll i demokratin, men Sverige är tack och lov inte ett av dem.  

Att det blev så den här gången är dubbelt olyckligt, eftersom det försvårar den framtida hanteringen av fallet Gui Minhai. Den nyligen passerade rättegången kastar ett löjets skimmer över de svenska ansträngningarna att få honom frigiven – och den osmickrande uppmärksamheten på dem kommer knappast att göra det arbetet lättare.  

Det finns inga vinnare i det här rättsfallet, men det finns en viktig läxa att lära sig av det: Vår statsförvaltning kommer aldrig att skötas så effektivt som vi vill, om den sköts av tjänstemän som står under hotet om åtal när deras ansträngningar inte bär frukt.

Läs mer om