Någon sa någon gång: "Underskatta aldrig en mästare." Det misstaget gjorde jag när Luleå Basket låg under med 0-2 i matcher mot Alvik i SM-finalen.
Tänkt att Bloggen aldrig lär sig. Glömmer så snabbt. Luleå Basket är klubben där vinnarkulturen numera sitter i väggarna. Punkt slut.
Där dräller det vana vinnare som Allis Nyström, Josefin Vesterberg och Chioma Nnamaka som för arvet vidare säsong efter säsong. År efter år.
Det har gett sju glimrande guld på åtta år och jag har svårt att se att det inte kommer fortsätta under många, många år till. Inte minst med tanke på att Luleå Basket årgång 2020/21 var mer av lågbudgetkaraktär.
Satsningen var också unik, till och med modig, för att vara en toppklubb. En import - resten unga svenska spelare. Jag trodde inte på den och kallade greppet vid flera tillfällen naivt och hade klubben valt att fortsätta med den brasilianska guarden Debora Costa hade nog inte guldsångerna ekat i Åkeshovshallen på tisdagskvällen.
Nej, Luleå Basket valde ta ett smärtsamt avslut med Costa, scanna av världsmarknaden och hitta en spelare vid namn Maggie Lucas. En av de mest lyckade mitt-i-säsongen-värvningar som skådats på många år.
När slutsignalen gick i den femte finalen kunde vi konstatera att den WNBA-guarden snittat 24 poäng, blivit vald till finalspelets MVP och totalt dominerat offensivt.
Nästan lika vass som Lucas har Josefin Vesterberg varit under den senaste tiden. Den 27-årige landslagsforwarden kämpade med ett dåligt offensivt självförtroende i början av säsongen men har helt tiden växt och de senaste veckorna har Vesterberg varit en defensiv titan som sytt ihop Luleås försvarsspel och samtidigt varit ett högprocentigt hot från trepoängslinjen som Alviksspelarna inte kunde ignorera.
Tränaren Robin Sandberg måste givetvis också hyllas. Att bli profet i sin egen hemstad är aldrig lätt men 28-åringen gjorde de korrigeringar som krävdes när laget hade ryggen mot väggen och det blev guld värt.