GÄSTKRÖNIKA Det finns närmare 180 000 undersköterskor inom regional och kommunal sjukvård och omsorg. Det är Sveriges största yrkesgrupp. Trots sin storlek och centrala betydelse för att vården ska fungera och hålla hög kvalitet så är det en grupp som mer eller mindre alltid tas för givna. För trots att Arbetsförmedlingen visat att det är rekordstor brist på undersköterskor har arbetsgivarna visat ett anmärkningsvärt lågt intresse för att på allvar förbättra villkoren för denna grupp.

Det finns bra exempel, ta bara min egen kommun Luleå som bland annat genomfört en lönesatsning på 1200 kr för undersköterskor inom hemtjänsten, både för att behålla och locka ny personal.

Satsningar som den i Luleå tillhör tyvärr mer undantagen än regeln.

Vad som är uppenbart är att arbetsgivarna insett undersköterskornas kompetens och värdesätter den. För Kommunal har visat att det är ett återkommande mönster inom exempelvis sjukhusvården att undersköterskorna får ta över och utföra allt fler uppgifter som tidigare utförts av sjuksköterskor.

Det är i grunden positivt då det ger möjlighet att kompetensutveckla sig och att ta ett större ansvar. Det märkliga är att det ofta sker utan påslag på lönen. Något som nära nog varit praxis för sjuksköterskegruppen.

Nya arbetsuppgifter och större ansvar har varit lika med ny lön. Men alltså inte för undersköterskorna.

Att undersköterskorna ständigt tas för givna skapar naturligt nog irritation. De förväntas samtidigt ta över kvalificerade arbetsuppgifter utan kompensation, sen torka bord och sköta disken i det gemensamma fikarummet.

I ena stunden ses de som kompetenta medarbetare men i andra som nån sorts servicepersonal till sjuksköterskor och läkare.

Forskning på undersköterskornas historia är begränsad. Men i artikeln ”Vårdbiträden och undersköterskor – en ouppmärksammad professionshistoria” konstateras det att “trots att undersköterskorna är oumbärliga inom sjukvården så har de i stor utsträckning förblivit ouppmärksammade” och vidare att “typiskt för undersköterskornas historia är att de alltid har fått anpassa sig till andra gruppers krav och ledning över dem”.

Kommunal och undersköterskorna visat är att det är slut med det. Det är slut med anpassning och underordning. En fungerande vård och omsorg förutsätter att alla yrkesgrupper värdesätts, annars lär nog allt fler lämna undersköterskeyrket.