Det var den 10 januari 1929 som han drog ut på sitt första äventyr i sällskap med hunden Milou. Det skedde i Le Petit Vingtième, en bilaga för unga i den belgiska dagstidningen Le XXème Siècle. Tintin blev utsänd till kommuniststaten för att avslöja fattigdomen, svälten och terrorn. ”Tintin i Sovjet” blev titeln när serien kom ut i ett första album, det enda av alla 24 äventyr där den unge journalisten verkligen skriver artiklar.

Pappa till Tintin var Hergé, en signatur illustratören Georges Remi skapat genom att kasta om sina initialer. Initialt var Hergé också en blåögd ung man, lättledd för högertidningens chef Abbé Wallez. Via Hergé blev Tintin ett redskap för Wallez åsikter och ärenden.

Med ”Tintin i Kongo” ville han locka belgare att ta tjänst i den belgiska kolonin, vars invånare ogenerat framställdes som lata och dumma.

Artikelbild

| Tintinalbumen har getts ut på mer än 70 språk och sålts i nästan en kvarts miljard exemplar.

Det albumet är det som fränast kritiserats för rasistiska stereotyper. I Sydafrika är det bannlyst, i Storbritannien krävs varningstext om det ska säljas och i Belgien och Frankrike har det blivit anmält för rasism. Afrosvenskarnas riksförbund stödde en svensk anmälan 2007, men justitiekanslern tog aldrig upp ärendet.

Hergé erkände 1975 att han uppriktigt trott på det han gjorde. De tidiga Tintinäventyren speglade bara de fördomar han levde med på 1930-talet.

Femte albumet ”Blå Lotus” blev mer nyanserat tack vare den unge kinesen Tchang Tchong-Yen och rymmer kritik av Japans och västvärldens inblandning i Kina. Som tack för tipsen gjorde Hergé Tchang till en figur i albumet, en som även återkommer i ”Tintin i Tibet”.

Under kriget publicerade Hergé sig i protyska Le Soir. Serieäventyren var mindre politiska, men i ”Den mystiska stjärnan” ritade han in en girig, judisk finansman vid namn Blumenstein, en simpel karikatyr.

Artikelbild

| "Tintin i Kongo" är det album som fränast kritiserats för rasistiska stereotyper.

Seriehistorikern Charles Dierick har sagt att det var ”skamligt att inkludera rasistiska och antisemitiska karikatyrer som inte behövdes för historien, utan bara tilltalade hans chefer”.

Efter kriget fortsatte äventyren i magasinet ”Tintin”, grundat av förre motståndsmannen Raymond Leblanc. Med tiden rensade Hergé bort de värsta avarterna ur de tidiga historierna, men hans anseende förblev befläckat. Några gånger blev han arresterad för påstådd kollaboration med tyskarna, men anklagelserna ledde aldrig till åtal.

Tintinalbumen har även kritiserats för sexism. Kapten Haddock, professor Kalkyl, duon Dupond och Dupont och övriga män har bara sällskap av en enda kvinnokaraktär - operadivan Bianca Castafiore, tongivande i ”Castafiores juveler”.

Den gamla pojkscouten Hergé försvarade sig med att kvinnor inte passade in i Tintins tillvaro, en värld av manlig vänskap.

Tintinalbumen har getts ut på mer än 70 språk och sålts i nästan en kvarts miljard exemplar. När franska tidningen Le Monde frågade folk om vilka litterära verk som gjort djupast intryck under 1900-talet kom ”Blå Lotus” på 18:e plats.

Som seriekonstnär var Hergé den klara stilens mästare, en pionjär som till exempel var först i Europa med att använda pratbubblor.

Att Tintin i de 24 äventyren gick hans ärenden råder det ingen tvekan om, för han sa:

”Tintin, det är jag! Han reflekterar det bästa och smartaste hos mig, han är min framgångsrika dubbelgångare. Jag är ingen hjälte, men precis som alla 15-åriga pojkar har jag drömt att få vara en ... och jag har aldrig slutat att drömma. Tintin har lyckats med många saker å mina vägnar.”