Den 5 april dog deras pappa Gordon Kunda i ett fängelse i Kongo-Kinshasa. Då var lördagens konsert i Kulturens hus redan inbokad. Men de har aldrig tänkt tanken att ställa in.

– Pappa finns här inom mig och är min motivation. Att tänka på honom driver mig framåt, får mig att vilja gå längre, att vakna varje morgon och göra det för honom, säger Chloé Kunda, 20 år, tankfullt.

Hon och systrarna Claudine Kunda, 26, och Sarah Kundah, 18, slår sig ner i köket hemma i mammas lägenhet i Råneå. Musiken är en viktig del av livet i Kongo, berättar de, och under uppväxten var de alla med i en gospelkör.

Artikelbild

Stor konsert. Chloé, Sarah, Emmanuel och Claudine Kunda sjöng på en konsert i Elimkyrkan tidigare i maj. På lördag är det dags för deras stora konsert i Kulturens hus i Luleå. På bilden saknas Junior Kunda, den femte medlemmen i Kvintetten.

Ett par veckor efter ankomsten till Sverige deltog de i en bönekväll i pingstkyrkan i Råneå. Under sammankomsten tog deras storebror Junior upp en sång som de brukade sjunga i kören hemma i Kongo. De andra syskonen föll snart in i sången.

– I vår kör sjöng vi alla olika stämmor, så vi tog upp de stämmor vi normalt sjunger, och kände att – åh, det lät ju bra, berättar Chloé och skrattar.

De insåg att de hade allt de behövde för att bilda en sånggrupp och gick hem och satte igång att öva.

Snart spred sig ryktet om de skönsjungande syskonen och de började bli efterfrågade på konserter. Först i kyrkorna i Råneå, sedan på andra ställen.

Artikelbild

| Råneå blev familjens nya hem efter flykten från Kongo och här har de alltid känt sig välkomna, berättar Chloé, Sarah och Claudine Kunda.

Sången och Chloés och Sarahs basketintresse gjorde att de snabbt kom in i samhället.

– Råneå är bäst, säger Sarah tveklöst.

Visst kan det finnas rasism överallt, konstaterar de, men det bekommer dem inte.

– Dessutom går det inte att mobba oss. Om någon säger något dumt går det in genom ena örat och ut genom andra, konstaterar Chloé.

Idag spelar Sarah och Chloé båda i Luleå Stars och siktar på att ta var sin plats Luleå basket. Sången och basketen är lika viktig, deklarerar de.

Numera är gruppen en kvintett, sedan några av syskonen har flyttat eller fått för mycket annat att göra. De övriga medlemmarna är Junior, 32, och Emmanuel, 27.

Fortfarande uppträder de gärna i kyrkan, men de sjunger inte bara kristna sånger.

– Vi sjunger om fred och om allt som har med livet att göra, säger Claudine.

– Men vi har alltid ett budskap, understryker Chloé.

Claudine skriver en hel del av deras material och så arrangerar de tillsammans. Språken är i huvudsak swahili, lingala, franska, engelska och numera även svenska.

– Jo, det börjar ju bli ett naturligt språk för mig också, så nu känner jag att jag kan skriva på svenska. Blir det fel någon gång så får man bara rätta det, säger Claudine.

Orsaken till att de kom till Sverige är en lång historia. När Kongo-Kinshasas president mördades år 2001 greps hans närmsta män och sattes i fängelse på livstid. Deras pappa Gordon Kunda var en av dem.

– Rättegången skedde bakom stängda dörrar och än idag är vet ingen sanningen om vem som mördade presidenten, berättar Claudine.

Själva tog de sin tillflykt till grannlandet, men fick inte vara i fred där. Trakasserierna tilltog, särskilt mot de äldre bröderna, och till slut såg de ingen möjlighet att stanna kvar.

De blev uttagna som kvotflyktingar och hade uppehållstillstånd redan när de kom in i Sverige 2008.

För tre år sedan blev de svenska medborgare och året därpå reste de tillbaka till Kongo för att hälsa på sin pappa i fängelset. Det skulle bli sista gången de såg honom i livet.

Den 5 april kom dödsbudet på sms till Chloés mobiltelefon. Det var samma dag som Chloé och Sarah skulle sjunga nationalsången på en av BC Luleås finalmatcher. Chloé och Claudine befann sig hemma i lägenheten. De kunde först inte tro att det var sant, men när de ringde och kontrollerade visade det sig att uppgiften stämde. Mitt i den förtvivlan de kände, bestämde de sig för att vänta med att berätta för Sarah tills efter att de hade sjungit på matchen.

– Det var viktigt för oss att sjunga och jag fick hålla tillbaka min sorg, berättar Chloé.

Just den kvällen pratade Sarah om sin pappa i ett och fantiserade om att han satt i publiken och såg dem. Det var svårt för Chloé att behärska sig och direkt när de kom ut ur hallen sa hon vad som hade hänt.

De var alla chockade och ledsna. I april reste Claudine, mamman och en äldre syster till Kongo-Kinshasa för att begrava pappan.

– Det var tungt, men när alla andra grät fick mamma vara stark. Hon såg till att det blev en fin begravning trots allt, säger Claudine.

När de sjunger på lördag kommer de, så klart, att ha honom i åtanke.

– Han har fått frid nu. Men inte på det sättet som vi hade förväntat oss, säger Claudine sorgset.

– Just därför betyder den här konserten väldigt mycket. För vi gör den inte bara för oss, vi gör den för honom också, säger Chloé.