Enda anledningen till denna mycket märkliga inmutning av en särskild maträtt är Pitebornas rastlöshet. Unga män lämnade hemorten, levde sina liv i ständig rörelse mellan ströjobb och med mammas palt som färdkost. Den höll sig, den var rik på energi och behövde inte ens värmas för att ge en fullgod måltid till hungriga arbetare. Så var Pitepojkarna än kom satte de sig ner på lunchrasten, fiskade upp kallpalten ur näverkonten och så spred sig myten om att palt kommer från Piteå.
Så är naturligtvis inte fallet. Den äldsta palten, en blodpalt, har hittats i järnåldersgravar i södra Sverige. Överallt hittar vi varianter på samma rätt, oavsett om den kallas kams eller kroppkaka.
I begynnelsen var klimpen, urpalten, små bollar av mjöl och vätska som kokades i vatten. Så småningom insåg forntidens människor att det var ett relativt enkelt sätt att förvara och förlänga hållbarheten på det näringsrika blodet från slakten. Sannolikt var det först under mitten av 1800-talet som potatispalten i dess olika former såg dagens ljus. Idag har vi tillgång till både kvarntillsatser och vetemjöl – de ska ni använda. Så här:
Fläsket. Det går att koka palt utan fläsk, men konsistens och smak blir lidande. Det ska vara sidfläsk, rimmat, fettet och sältan behövs för att krydda palten inifrån under koket. Skär det i halvcentimeterstora strimlor och lägg i kylen.
Så potatis. Två kilo brukar räcka en veckodag. Du vill ju ha till uppschtekipalten också. Jag använder mandel, den ska vara så gammal som möjligt eftersom gammal potatis har torkat och fått lägre vatteninnehåll i förhållande till andelen stärkelse. Börja med att skala potatisen och lägga i vattenbad så den inte oxiderar.
Sen ska potatisen malas. Ja, du kan riva, men det blir inte lika bra, du får fram mer stärkelse genom att mala. Lägg den malda potatisen i finmaskig sil och pressa ut så mycket vätska du hinner i en stor skål. Låt vätskan stå ett par minuter i bunken, häll av den försiktigt och var noggrann med att inte hälla ut den stärkelse som samlats på botten. Släng ner den malda potatisen ovanpå stärkelsen.
Nu till mjölet. Traditionellt har vi ju nästan uteslutande odlat korn här uppe, av hävd är det kornmjöl som gått i palten, men nu för tiden är ju inte vetemjölet längre bort än en tripp till lokala handlaren. Men vilka mängder? Jag säger som mormor: Lagom mängd. Du behöver lära dina händer att känna igen rätt konsistens på smeten för att inte palten ska bli så mjuk att den faller samman eller så hård att du kan klubba säl med den. Det går inte att sätta mängden i siffror, eftersom den beror på många olika parametrar. Du måste gå på känsla.
Börja med ett par rejäla nävar samt en femkrona salt. Arbeta in mjölet försiktigt men snabbt, med händerna. Konsistensen på smeten ska vara lös, men formbar. I kupad hand ska du kunna hålla en boll av smet utan att den rinner ut. Om du särar på fingrarna mer än två centimeter ska smeten rinna iväg. Tryck ner en nypa fläsk i mitten, vik över smet, forma bollen igen och lägg i grytan.
Här kommer vi in på paltsleven och dess förtjänster. Det går naturligtvis att bara kasta ner palten i det kokande vattnet, men då löper du risk att palten fastnar i grytans botten. Istället ska du skaffa dig en paltslev, tillräckligt stor för att rymma en palt, med hål borrade igenom. Lägg palten i sleven, låt sleven och palten sakta sjunka till botten och låt den ligga där medan du rullar nästa palt. När du gjort det kan du försiktigt vicka palten av sleven, då kommer palten att ha kokat tillräckligt länge för att inte fastna i botten. Upprepa proceduren tills smeten är slut.
Vattnet ska koka försiktigt samt vara saltat. Koka en halvtimme efter att sista palten släppts ner. Stek fläsket som blev över. Ät palten med knaprigt fläsk, mjölk, smör, lingonsylt och – framför allt – andakt.
Palten är krigarpoeters och drottningars näring och ska behandlas med respekt.