Arto Paasilinna, en av Finlands mest kända och produktiva nutidsföfattare, har gått ur tiden. Han blev 76 år gammal.

Ja, men han skrev ju samma bok om och om igen, säger en läsande vän. Och visst ligger det något repetitivt över hans produktion, även av timmerstugor som han byggde i långa banor. Mångfald i olika skepnader präglar hela den familj som Arto Paasilinna kom ifrån.

På mitt bord ligger det faktiskt böcker även av Erno och Mauri Paasilinna. Den fjärde brodern Reino började skriva först efter en diplomatkarriär och har inte hunnit med så många. Mauri skriver historiska romaner med Lapplandsmotiv som nått trogen läsekrets. Även de övriga tre syskonen sysslar med ord-, bild- eller scenkonst.

Artikelbild

Arto Paasilinna.

Hur har en familj från Lapplands ödemarker kunnat spotta ut så många konstnärligt skapande personer?

Familjen Paasilinna bodde först i Petsamo, området som Sovjetunionen tog tillbaka av Finland 1939. Detta var starten för familjens nio år lång flykt i Norge och Sverige då även några av barnen föddes; hösten 1944 evakuerades alla till Jokkmokk undan tyskarna.

När man till slut fått fast finsk mark under fötterna på ett ”kallt”, det vill säga oröjt, hemman, dog pappan bara 47 år gammal och lämnade en 42-årig änka med sju barn, det åttonde, ett spädbarn begravdes tillsammans med pappan. Nybyggena låg i regel i väglöst land – hela Finland skulle ju koloniseras.

Hårt kroppsarbete och ovillkorligt ansvarstagande var ledstjärnorna i familjekollektivet. Men barnen fick sköta sin skola och ägna sig åt sitt på fritiden. Mamma Maija var bra på att berätta historier och trots knappheten hade man alltid tidningar. På cykel eller skidor tog sig barnen till kommunbiblioteket och krånglade sig hem med fullpackade ryggsäckar. Tidigt började de skapa egna alster till tidningar och tävlingar. Det får mig att tänk på familjen Lassinantti i svenska Neistenkangas där sonen Ragnar, sedermera landshövding, hämtade böcker från finska Pello åt sin finsktalande mamma.

Artikelbild

Erno Paasilinna, till vänster, på hemgården.

Erno Paasilinna (1935–2000) var den som först, 1967, kom ut med en bok. Han skrev ett stort antal noveller, aforismer, essäer, dokumentärer och reseskildringar. Med sin sylvassa korthuggna stil försvarade han den lilla människan och den orörda naturen mot makthavares ingrepp. Erno blev republikens stora sanningssägare; trots det belönades han 1984 med det första Finlandiapriset och flera andra utmärkelser. Han är översatt till 13 språk men är föga känd i Sverige.

Arto Paasilinna (1942–2018) är vid sidan av Mika Waltari den finske författare som översatts till flest språk, cirka 40 stycken. Han blev tidigt populär i Mellaneuropa där han belönades med utmärkelser som det italienska Acerbipriset. Senare fann han sin läsekrets även i Sverige, mycket tack vare den trogna översättaren Camilla Frostells förtjänstfulla insats.

Artikelbild

Arto Paasilinna skrev spännande skälmromaner. Huvudpersonerna, oftast män, är invecklade i väldigt varierande handlingar innanför eller utanför lagens bokstav; gömma en gammal tant som riskerar anstaltsvård, utföra olika svartbyggen, till och med kyrkor, hjälpa självmordskandidater att organisera sig för den sista handlingen, i värsta fall gillra en dödlig fälla (för en hustruplågare).

Händelserna som i regel tar ytterst överdrivna former utspelar sig i autentiska miljöer oftast på landsbygden – Paasilinna kände sitt Finland, ja sitt Norden, där han kånkats runt sedan han var nyfödd. Och han kunde handens arbete. Som gammal journalist vägleder han läsaren med spänstig hand även i intrikata händelseförlopp.

Men det som enligt mitt tycke skiljer Arto Paasilinna från de flesta andra är två rätt otidsenliga saker: sagan och godheten. Där dagens thrillerförfattare frossar i våld och skruvar upp spänningen ytterligare ett varv skriver Paasilinna hänsynsfullt gentemot sina gestalter och läsaren.

Han vill så gärna att mirakler ska ske: att det goda vinner och det onda får sitt rättmätiga straff. Att de små människorna, djuren och naturen ska behandlas väl. Detta och den till synes enkla berättarstilen har gjort att Paasilinna blivit klassad som underhållnings- och feelgoodförfattare. Och visst ligger det något i detta. Men för mig är Arto Paasilinna framför allt en vidsynt humanist klädd i en färgstark snickar-overall.

Debutromanen ”Harens år” är en av hans mest populära: en skadad harpalt leder en livstrött reporter in på nya livsspår. Själv uppskattar jag även ”sagan” om krigshästen i ”Krigshästen och andra kämpar” som genom märkliga äventyr i den finska krigsgeografin hittar sig hem – och hjälper även andra med detsamma. Den vill jag rekommendera för gymnasieelever – och lärare – som en lättsmält och rolig lektion i orienteringsämnen.

När jag skriver detta pågår skolans läslov och senare Nordiska biblioteksveckan med högläsning ur ett nordiskt verk. Ser med glädje hur det stoppas böcker i barnens ryggsäckar. Tycker mig känna förväntan i luften – och tänker på barnen Paasilinnas och min egen ryggsäck efter veckans höjdpunkt, besöket i biblioteket. Kommunbiblioteket i lappländska Tervola bär genom sin Paasilinna-vitrin vittnesbörd om hur det kan gå i bästa fall.