En del odlare säljer enbart till krogar och andra etablissemang. En marknad såväl regionalt som nationellt finns – och kan utvecklas.
Det vilda åkerbäret kommer förvisso att finnas kvar. Värre ser det ut för det odlade allåkerbäret. De flesta odlare är i 70-årsåldern, så inom loppet av sisådär tio år kan näringen ha upphört.
Så: Vem odlar i framtiden?
Gunnar Nilson, en av odlarna i Norrbotten, kan ha svaret: Våra nysvenskar.
Det är bara att besöka koloniområdet på Hertsön, Luleå, och skåda vilka fantastiska odlare dessa svenskar är. De har med sina erfarenheter från de länder de kommit ifrån vidgat odlandet.
Har vi råd att inte ta vara på dessa människors intresse och kunnande?
Tänk om de fick hjälp med att arrendera mark för att kunna odla yrkesmässigt? Det vore att ta tillvara deras kunnande samtidigt som vi kunder skulle få fler närodlade alternativ. Plus inte minst att de skulle värna det kulturarv som åkerbär har.
Yrkesodling skulle ekonomiskt – helt eller delvis – kunna försörja en familj.
Vinsterna är flera: Mark underhålls. Vi får mera närodlat. Det kan bryta bidragsberoende. Kulturarvet hålls vid liv. Och intresset för åkerbär kommer att få en skjuts.
En invändning dock: Går idén hem i alla läger?
Vad ska de främlingsfientliga krafter som vill omdefiniera och i vissa fall begränsa vår kultur, kulturhistoria och våra kulturarv säga?
Kommer de att se vinn-vinn-värdena eller reagera som om de fått en nagel i ögat?
Norrbottens landskapsblomma är värd en satsning som denna. Låt det inte stanna vid åkerbäret. Det finns mycket av vårt kulturarv som skulle må bra av om nysvenskar bjöds in till att vara med om att värna det.
Ja, de är faktiskt redan en del av nuvarande och i synnerhet framtida kulturarv som ska tas hand om. Så varför låter vi dem inte ta plats?
Men för att vi vita svenskar inte ska drabbas av nationalistisk hybris och ropa efter Kalle tolva, så finns åkerbär i andra länder. I Alaska heter det nagonberry, ett ord som stammar från Tlingitindianernas språk. På japanska Hokkyoku Kiichigo. Ett kulturarv behöver inte begränsas av ursprung och gränser. Så även vi människor.
Den smak vi känner i munnen av åkerbär eller allåkerbär är universiell, och om den ännu inte råkar vara det kan den bli med hjälp av våra nya skickliga odlare. Istället för att utmåla dem som bidragstagare, jobbtjuvar och annat, kan vi se dem som Carl von Linnés nya lärjungar. Smaka på den, vetja.
