Lunchtid i Kulturens hus. Ebbot Lundberg, nyanländ i Luleå för repetitioner inför onsdagens gig i Piteå, hoppar över stekfläsket och varvar raggmunkarna med pocherad kummel och kapris. Inga konstigheter, samma avslappnade "crossover"-tänk som i det pånyttfödda samarbetet med Norrbotten Big Band, storbandet som den folkkäre rocksångaren turnerade med år 2013.
Fem år senare har Ebbot Lundberg idel positiva minnen från förra turnésvängen.
– Jag hade precis lämnat Soundtrack of our lives och även om vi slutade i topp, kände jag mig helt dränerad på den prylen. Därför kändes det också så skönt att karriären kunde fortsätta i andra riktningar, som jazzen.
De dryga 30 åren i rockband – först i Union Carbide Productions, därefter i SOOL – hade fått Ebbot Lundberg att, åtminstone för några år, undvika den mer gitarrbaserade rocken.
Att laborera i andra musikaliska sammanhang innebar också att sångrösten utvecklades.
– Jag var trött på att bli överröstad, kände att min sång dränktes. Det har alltid varit så jäkla hög volym. Med NBB blev det ett helt annat fokus på min sång och mina texter.
Samarbetet blev en nystart för honom och precis som inför kvällens konsert på Festspelen stortrivdes han med NBB:s Håkan Broström som arrangör.
– En jäkligt bra turné då vi alla blev mer och mer en organisk enhet. Vi utvecklade ett skönt kaos, rentav lite John Coltrane stundtals.
Men egentligen har han ingen närmare relation till just storbandsjazzen.
– Jag har lyssnat mer på såna som Miles Davis och Sun Ra. Jazz som inte är så inrutad, där man inte riktigt vet vad som händer. Musik på riktigt. Visst, jag kan förstå att man behöver noter ibland. Men för egen del? Helst inte. Däremot har jag fått lära mig att improvisera på ett annat sätt, också en utmaning jag gillar.
Och NBB-samarbetet 2013 gav definitivt mersmak. Ebbot Lundberg har fortsatt att gästspela i olika jazzkonstellationer, däribland med trumpetaren Goran Kajfes och med Håkan Broströms egen New places orchestra.
– Vi har en bra kemi. Jag tycker inte att vi befinner oss i så olika världar, egentligen. Den punk som jag kommer ifrån har en energi och en oberäknelighet som står nära den friare jazzen.
Osökt går tankarna till Iggy Pop och The Stooges mästerverk Funhouse från 1970, där just frijazzen får utrymme i form av bland annat stenhårt och flödande saxofonspel av numera avlidne Steve Mackay.
– Funhouse är nog den skiva som har influerat mig mest genom hela karriären, tillsammans med Captain Beefheart.
Utöver eget material och Soundtrack-klassiker kommer Ebbot Lundberg och NBB att göra välvalda covers på Festspelen, däribland musik av punkikonerna Misfits och amerikanska avantgarderockarna The Residents.
– Vi kör Hello skinny och Simple song från The Residents Commercial album från 1980, en platta där alla låtar är en minut långa. Ett unikt band. The Residents höll på med videokonst, lyssnade på Sun Ra och var banbrytande för Devo och en massa andra band som kom sen.
Han gör ingen hemlighet av att det fortfarande är 60- och 70-talsrocken och psykedelian som inspirerar mest.
– Jag har fått höra att jag är en bakåtsträvare hela livet. Men när jag hör radion i dag, undrar jag vilken jäkla planet jag har hamnat på? Bara stressig snabbkonsumtion, nån slags gymmusik. Jag skulle säkert sälja massor om jag höll på med sånt också.
En gymplatta med Ebbot Lundberg?– Haha, ja. Jag behöver träna, så kanske jag borde förena nytta med nöje mera.
Vad händer annars framöver? En singel i april förebådar det kommande eposet The Kybalion, som kan bli ett trippelalbum (!) med produktion av bland andra amerikanske Butch Vig (mannen bakom Nirvanas Nevermind). Eventuellt kan NBB också få vara med på ett hörn.
– Man vet aldrig. Jag är mitt i det, svårt att förklara nu, säger Ebbot Lundberg innan crossover-lunchen är över och dagens första repetitioner med NBB väntar.