Häromveckan röstades landets budget för 2019 igenom. Enligt den antagna budgeten ska 200 miljoner sparas på kulturen varav 100 miljoner på Sveriges kultur- och musikskolor.

Dessa 100 miljoner, avsedda för specifika satsningar, skulle ha använts för att sänka avgifterna till kulturskolan eller att nå ut till nya målgrupper. Inte sällan har dessa satsningar riktat sig mot särskilt utsatta områden och målgrupper som traditionellt sett inte nås av kulturskolans verksamhet.

Nedskärningarna kan liknas vid ett självskadebeteende vars följder man verkar veta väldigt lite om.

”Kulturen ser tyvärr ut att närma sig samma kompetensbristavgrund som resten av yrkeslivet”, säger Åsa Moberg i en aktuell artikel i Dagens Samhälle. Troliga orsaker som framhålls är exempelvis att estetiska ämnen inte längre är obligatoriska på gymnasiet och att det görs nedskärningar som drabbar kulturskolor och kulturliv. Det lömska med detta är att det förmodligen inte kommer att ge upphov till akuta och dramatiska problem. Nedskärningarna kommer däremot stillsamt att leda till mindre kreativitet och färre innovationer i det industrisamhälle som sedan länge ersatts av ett kommunikationssamhälle. Och i framtiden är kulturen en av de viktigaste råvarorna. Det måste vi bara förstå. Samtidigt har kulturen i alla tider även utgjort vårt arv och varit vår livlina.

Hjärnforskaren Matti Bergström säger såhär om just framtiden: ”Framtiden finns i fantasin och fantasin finns i barns hjärnor.” Det originella tänkande som barn leker fram är detsamma som kommer till uttryck i konst, musik, dans, teater och andra kulturyttringar. Och det härrör från samma plats i hjärnan: det som Matti Bergström kallar barnahjärnan och som förstås måste finnas med oss hela livet.

Häri skulle alltså framtiden finnas – i barnahjärnan. Originella och kreativa tankar, det vill säga all utvecklings grundförutsättning, behöver konst, musik, dans. Sammanhanget är glasklart och väl beforskat. Politiker och beslutsfattare som röstat igenom landets budget verkar däremot inte förstå dessa samband och det är djupt oroande.

Om resurser ska kunna frigöras till kulturen krävs insikter om kulturens grundläggande roll i samhällsbygget. Utan dessa insikter kommer kulturen att få tävla om resurser på samma villkor som exempelvis skola, vård och omsorg. Naturligtvis helt galet eftersom det är när vi satsar på kultur som vi tar ansvar för helheten. Men vi får också se upp så att inte konsten tvingas att definiera sig som nyttovärde för utveckling av ekonomisk och samhällelig tillväxt, då är vi på farlig väg. Kultur får gärna stimulera andra näringar, men lika väl som att politiken ska hålla armlängds avstånd till konst och kultur så måste kulturens egenvärde värnas.

Konsten måste vara fri att spegla människa och samhälle och kulturen är vägen till ett sammanhang, delaktighet och inte minst till en meningsfull tillvaro. Kulturen ska inte bära sig – den ska bära oss!