Unga kulturen Första dagen på sommarlovet vaknar Madeleine i en höskulle bredvid skolans töntigaste kille, Rune. Inte nog med att hon är allergisk mot hö, hon minns inte någonting från den föregående kvällen. Hur kom hon hit? Har hon legat med Rune? Är hon gravid?

Hela sitt liv har Madeleine tyckt att hon inte hör hemma i sin lantbruksfamilj. Hon har inget gemensamt med sina föräldrar, de liknar knappt varandra, hon hatar att bo på gården och hon har nästan ingen släkt. Hon passar inte in. Övertygad om att hon blev bortbytt på BB beger sig Madeleine och hennes bästa vän Alice in till stan för att köpa akut-p-piller och ta reda på vilka andra som föddes samma dag som hon. Där träffar de både Rune och Madeleines faster som varit bortrest sen Madeleine var fyra.

”Mitt hjärta borde slå någon annanstans”, författad av Mia Öström, är skriven som ett filmmanus. Varje kapitel heter “scen (nummer)”, och mellan vissa finns det en text som kallas “voice over”. Några scener består bara av repliker, men majoriteten är utformade som vanlig prosa. Detta udda skrivsätt har jag aldrig stött på förut, men jag tyckte att det gav en engagerande och annorlunda insikt till huvudpersonens tankar och känslor, och även till handlingen. Det är inte lätt att lyckas med experimenterande skrivsätt, men Mia Öström gör det verkligen.

Dessutom bör en filmatisering bli lätt att genomföra och skulle vara väldigt intressant att titta på.

Boken kretsar mest kring familjerelationer och att inte känna sig som en del av sin familj. Madeleine tror att hon är en bortbyting, och letar upp en familj som hon inbillar sig är hennes riktiga. Men berättelsen handlar även om fastern Anita, och bästisen Alice. Dessutom finns fler intriger vid sidan om detta.

Ett halsband på vift. Bråk med klassens elaking, Emelie.

Alla dessa händelseutvecklingar gjorde boken väldigt intressant och roande. Jag blev aldrig uttråkad, men inte heller överväldigad.

Ovanligt i denna historia är att huvudpersonen inte ens försökte stå upp mot antagonisten, i detta fall klassvärstingen Emelie. Dessutom skedde majoriteten av huvudpersonens framgångar tack vare utomstående omständigheter, inte egen verkan.

Men trots detta var boken ändå gripande och engagerande. Den fick mig att uppskatta den familj jag har, och fick mig att inse att man inte måste likna varandra, i personlighet eller utseende, för att vara en familj.