Behöver vi en till bok om Hjalmar Lundbohm? Det var min första tanke när jag fick biografin i handen. Hjalmar Lundbohm är redan den mest omskrivna personen i den extremt mansdominerade industrikultur som etablerades under industrialiseringens genombrott i Norrbotten.

Curt Persson har sammanställt biografin, av stommen i sin doktors-avhandling, ”Hjalmar Lundbohm – en studie i ledarskap 1898 –1921, (2015), utan teori och frågeställningar.

Innan dess gav han ut studien ”På disponentens tid”, Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar (2013), som avslöjade rasisten Lundbohm. Han stöttade svensk rasbiologisk forskning och rasläran, och var drivande i skallmätningar på samerna och på tornedalingar.

Artikelbild

Biografin är utgiven av Älven kultur. Omslaget pryds på framsidan av en oljemålning av patriarken, av Eva Bonnier (1892). På baksidan halvligger han i gräset i full kostymering, med ett cigarettpaket framför. Det är samma typ av poserande bilder som alltid visas av honom.

Curt Persson tecknar ett mycket generöst porträtt av Hjalmar Lundbohm, hans bakgrund, studierna, och hans karriär och ledarskap under gruvepokens två förs-ta decennier.

Jag hakade upp mig redan i inledningen.

”För alla som vuxit upp i Norrbotten, och i synnerhet i Malmfälten, så är den traditionella bilden av Lundbohm densamma: den trygge ledaren som ordnade allt till det bästa för sitt folk. Så var det även för mig. Hans storhet var självklar, den ifrågasattes aldrig av min omgivning.”

Så var det inte för mig.

Så länge jag minns har jag irriterat mig på halvgudasagorna, och litterära skapelser av manlig hjältedyrkan kring Lundbohm. På hjältedyrkarna, äldre och yngre män, som speglar sig i och underordnar sig honom. I tron att de har vissa sanna värden ihop med Lundbohm, fortsätter de att hålla myten levande. Hur kan vi vara säkra på deras förmåga att tolka sanningen?

När jag läser texten vill mitt redigeringsöga ta bort överidealiserande ord, som poppar upp här och var. Problemet med att upprepa stereotyper är att de fortsätter att skymma sikten för det vi alla skäms över, övergreppen mot samer och tornedalingar, i rasbiologins namn.

Det svåra med att skriva biografier, grundade på vetenskap, är att framställa en levande berättelse. Curt Persson har ändå lyckats bra i ambitionen att genomlysa bilden av ledaren Hjalmar Lundbohm. Kommande generationer har mycket att upptäcka om vår gruvhistoria, som innehåller många fler nyanser av den ”verklighet” som är omöjlig att fånga.

Bildmaterialet i boken, som förstärker texterna, är ett stort plus.

Däremot är den till formen tung och otymplig att hantera. Det som är trist är att flera bilder verkar ha placerats på sidorna utan eftertanke. De är små till formatet, de kommer inte till sin rätt och känslan går förlorad. Text och bild hade tjänat på att boken hade tryckts i två delar, i ett mer hanterbart format. Nu riskerar den att bli en hyllvärmare som samlar damm.